Du vet det där behagliga mellanrummet mellan sömn och vakenhet som man kan uppleva om man inte har en väckarklocka eller en extremt högljudd granne som stör lugnet? Där var man ligger och blundar lite till bara för att det är så himla skönt, och lite till, och lite till, bara för att sen inse att man borde ha öppnat ögonen lite tidigare för att plita ner allt det som man formulerade så väldigt bra i det där underbara tillståndet, det som några minuter senare är som utplånat och bortblåst på samma gång. Nu sitter jag alltså här och inte riktigt minns ens vad det var jag skulle skriva om idag, får inte ens tag i alla de olika trådarna jag hade på klart redan för några dagar sedan, de som jag knöt ihop så fint medan jag ännu låg kvar i min sköna säng och njöt med slutna ögon.

Visst ser jag tydliga samband med den utbrändhet jag levt med under flera år, att jag plötsligt tappar precis allt, typ att jag inte minns vem som har vilken matallergi, vem som ska resa vart, och meddelanden jag glömmer att besvara, födelsedagar som går mej förbi. Ändå stör det mej att jag just nu inte minns detaljerna kring det jag hade planerat att blogga om idag, annat än att det handlade om vikten av att inte springa undan sej själv och sina egna inre sår, utan att våga vara ensam utan en tröstande distraktion, för att läka på djupet och kapa karmiska band för att undvika smärtsamma återfall med en giftig relation. Läs mer