Publicerat av Annika

Tre frågor får svar, Glad Påsk på det!

Vet inte om det beror på Merkurius retrograd, frassmånaden eller fullmånen men oj vilka spretiga meddelanden som dykt upp i min inkorg under påsken! ;)) Flera gånger har jag plockat fram datorn för att fortsätta skriva om kvinnliga narcissister, och lika många gånger har jag kommit helt av mej och skjutit upp det hela. Att jag faktiskt har ett liv verkar förvåna vissa. Kanske beror det på att jag inte längre känner en skyldighet att svara allt och alla 24/7?? Kanske beror det på att jag inte berättar till höger och vänster om mitt privatliv, att jag har en överenskommelse med mina barn att aldrig skriva om dem, varken här på bloggen eller på sociala medier (med undantag för vissa instagrambilder som publicerats med lov) och därmed utelämnar mycket??

 

Glad Påsk!

Om jag ligger hemma i soffan och har en konversation med någon över nätet eller läser en intressant artikel som någon skickat åt mej så syns det troligtvis att jag är online, men det betyder ju INTE att jag är tillgänglig som bollplank åt vem som helst just där och då, någon som kanske nått det där stadiet när salongsberusningen övergått till att vingla mellan självömkan, bitterhet, skuldbeläggande och elakhet. Speciellt det näst sista riktat mot mej om jag inte genast släpper allt jag har i händerna för tillfället?? Trodde att jag hade varit tillräckligt tydlig tidigare i inlägget om gränser, men tydligen inte. My bad. Ett förtydligande från min sida: Läs mer

Publicerat av Annika · 13 kommentarer

Den kvinnliga narcissisten: världens giftigaste rovdjur?

När vi tänker tillbaka på vår skoltid så minns nog de allra flesta av oss vilka flickor det var som såg till att ständigt omge sej med ett litet harem som möjliggjorde att de fritt kunde välja offer som hänsynslöst skulle frysas ut ur gemenskapen, gärna samtidigt som det fjäskades inför lärare för att själva bli deras absoluta favoriter. Just de där riktigt falska typerna som utan minsta lilla betänklighet hugger folk i ryggen utan att blinka. I förra veckans inlägg Ulvar i fårakläder, känner du igen dem? så tar jag upp skillnaden mellan öppna och dolda narcissister, liksom intelligenta och ointelligenta, och även om det inlägget självklart gäller både manliga och kvinnliga narcissister så tänkte här jag lyfta fram vissa aspekter när det gäller kvinnliga narcissister.

Harley Quinn eller Kent-fan-pic? #dåsomnuföralltid //Bild från min privata instagram @oasenprana

Om vi går tillbaka till skolgården så tror jag att de flesta som någonsin tillbringat sina dagar i en skola kan skriva under på att medan pojkarnas mobbning ofta sker öppet genom högljudda glåpord och knuffar och slag så är det betydligt svårare att nysta upp och bevisa vem som egentligen gjort och sagt vad när det gäller flickor, speciellt som mobbningsledaren ofta spelar sin oskuldsfulla änglaroll när lärarna ser. Läs mer

Publicerat av Annika

När Facebook påminner en om ulvar i fårakläder…

Det är ganska sällan jag kikar på gamla Facebook minnen när de dyker upp i aviseringar men just idag öppnade jag ett två år gammalt minne och även om mycket vatten flutit under broarna sedan jag skrev det inlägget så kändes det synnerligen aktuellt med tanke på mitt senaste blogginlägg om Ulvar i fårakläder. Varför jag väljer att återge mitt två år gamla Facebookinlägg här på bloggen är att det var ett väldigt viktigt inlägg för mej just då, av två olika orsaker. För det första lät jag folk i min bekantskapskrets förstå vilken livserfarenhet jag hade skaffat mej och indirekt att min soloresa till Goa inte varit en nöjesresa utan att jag helt enkelt hade flytt från mitt eget hem. För det andra så var det tack vare just det inlägget som jag fick vattentäta bevis för att exet hade full insyn på min slutna FB även om jag hade blockerat honom två månader tidigare. Beviset anlände nämligen i form av skärmdumpar från min sida, tillsammans med en tydlig uppmaning att jag ska hålla käften, ett försök att skrämma mej till tystnad.

 

Så här skrev jag den 22 mars 2016, på min privata Facebooksida:  Läs mer

Publicerat av Annika · 2 kommentarer

Ulvar i fårakläder, känner du igen dem?

Det händer ganska ofta att någon som levt i ett giftigt förhållande med en narcissist och tagit sej ut ur det går rakt i famnen på nästa narcissist, utan att ha den minsta lilla misstanke om att den nya är samma skit i en annan förpackning. Hur är det möjligt, är folk dumma i huvudet på riktigt eller?? Ska de kanske skylla sej själva, alla dessa naiva blindstyren?? Eller ska vi försöka oss på att skriva ögonöppnande blogginlägg och hoppas att de som verkligen borde faktiskt läser?? Vad hade jag själv önskat att nån hade berättat för mej där mitt emellan mina stora misstag i livet? Ja, vad annat kan jag än skriva, och hoppas att det hjälper åtminstone någon. Om du vet någon som verkligen borde få tillgång till denna information, tipsa hen gärna! ♥


Det handlar inte om hur lång tid du slösat bort på en skenhelig sexmissbrukande hycklare, det handlar om att våga se saker för vad de är och ha modet att bryta upp. Ett lyckligare liv väntar hen, det är jag övertygad om! Grattis till självständigheten!

Det finns många olika sorters narcissister, och jag tror att den vanligaste orsaken att många har svårt att se de uppenbara varningssignalerna på den nya är att hen inte alls är som den tidigare partnern, utan väldigt annorlunda vid en första anblick.

Läs mer

Publicerat av Annika

Låt mej presentera: Zack ♥

Aldrig hade jag väl trott att jag en dag skulle vara den som skulle bo med en orm, och att jag skulle älska den av hela mitt hjärta, men så blev det. När det finns allergier i familjen så är det inte alltid möjligt att ha de husdjur som de flesta skulle önska, utan man hamnar att tänka lite utanför boxen. Att skaffa orm hade jag faktiskt vägrat i flera år, det var nämligen INTE ett alternativ för min del. Hur det hela gick till vet jag inte riktigt men det kom alltså en dag när det var dags att fixa en boning för en liten majsorm. Zack var nämligen på väg hem till oss, och även om det inte var jag som var hans ägare, så var det jag som skulle komma att bli hans människa. ♥

Zack chillar gärna i sina krukväxter, den här bilden tog jag i all hast strax innan jag skulle iväg på brunch med väninnorna på lördagsförmiddagen. Måste införskaffa en ytterkruka i rätt storlek ännu… 😉

Susanne som jag skrev om HÄR är en god vän och en fantastisk djurkommunikatör, och det var faktiskt efter hennes första möte med Zack som mitt hjärta öppnades helt och hållet för den underbara varelse han är. Jag hade varit lite orolig för hur Zack mådde för det är inte vidare lätt att veta som förstagångs orminnehavare. Susanne berättade att han inte direkt klagade över läget men han var uttråkad helt enkelt, han ville ha ett lite större boende och han ville ha en levande grönväxt och en riktig sten, inget plastskräp som vi tidigare hade handlat från djuraffären. Sen berättade Susanne för mej om annat Zack förmedlade till henne, om specifika händelser som hade utspelat sej hemma i vårt vardagsrum när någon gäst blivit rädd för honom, och hur trött han var på det att folk är rädda för honom och inte ser hans skönhet. Jag fick även veta att det inte är första gången jag lever tillsammans med en orm och när jag hörde det kändes det som det mest självklara i hela världen; Läs mer

Publicerat av Annika

Låt mej presentera: Min Ängel ♥

Susanne Broända 2017 Vadstena, Sverige. Fotograf Aamod & Sophelia www.balanceisjoy.se/fotografi

Plötsligt stod hon där framför mej, en helt underbar varelse som jag aldrig hade träffat tidigare men som ändå kändes så bekant. Mellan oss fanns ett bord med diverse kristaller och smycken och hon hade stannat upp inför en av dem som hade fångat hennes intresse. Hon ställde en fråga och jag lade märke till ett ovanligt lugn i hennes sätt att kommunicera, ett väldigt mjukt och behagligt sätt, olikt någon annan jag tidigare träffat. På ett väldigt kort ögonblick resonerade vi med varann som om vi hade känt varandra för alltid. Hon ursäktade sej och sa att hon skulle hämta något hon ville visa mej angående det vi pratade om, och kom snabbt tillbaka med en bok, uppslagen vid ett visst kapitel. Jag läste och kände igen mej i texten, det var så jag rös. Vi gjorde en bytesaffär den dagen; hennes bok mot en speciell kristall.

Båda kände vi att det var någon form av magiskt möte och det var en självklarhet att vi skulle ses igen!

Läs mer

Publicerat av Annika · 2 kommentarer

Vad händer när hoppet dör?

Det sägs att det sista som överger en är hoppet, och så länge det finns liv finns det hopp. Även om detta oftast är tänkt som väldigt positiva uttryck så vill jag här lägga fram faran med att hålla fast vid hoppet, och det positiva med att låta hoppet dö.

Mmmuums…

Om du lever med en narcissistisk person så har du troligen blivit manipulerad och förd bakom ljuset så till den milda grad att du lever på hoppet att hen en dag ska bli den fina människa du föll för i början, den personen hen påstod sej vara. Oftast är det något hinder som ligger i vägen just nu, något barndomstrauma som triggats, något missbruk, men du blir lovad en ljus framtid bara du inte ger upp hoppet om en lycklig framtid tillsammans. Det kallas “future faking” när hen lovar saker/händelser längre fram, även om hen aldrig har en intention att fullfölja sina löften, utan de används bara som en morot framför åsnan. Ser du dej själv i den bilden? Jagandes en morot som hunnit ruttna innan du ens kommer i närheten av den?? En morot du skulle bli sjuk av att förtära…?   Läs mer