Finns det alls något liv i denna dagsfärska tvååring? Ja det kan man ju verkligen undra. Ska man ens fira bloggens tvåårsdag när det varit knäpptyst här de senaste sex månaderna, eller är det 1,5 år som gäller?? ;)) Oavsett vilket så känner jag att det är dags att just idag ta upp några lösa trådar som lämnat hängandes som frågetecken hos vissa läsare, och för att undvika ett rejält tilltrasslat nystan så kör vi punktform. Den som orkar hänga med ska bl.a få svar på frågor gällande utredningen efter den anafylaktiska chocken, mitt fortsatta skrivande och lite värdsliga saker.

-First thing first: Redan innan ens tanken på bloggen föddes hade jag påbörjat mitt bokskrivande, som jag uppmanats att skriva på en dator som ALDRIG är uppkopplad till nätet. När jag började blogga för två år sedan så var det något jag valde att göra eftersom jag var så ofantligt trött på att vara stalkad via tekniska prylar, att jag valde att trotsa både rädslan och den som försökte skrämma mej till tystnad, genom att öppet berätta om delar av de dyrköpta läxor livet hade lärt mej. För mej var det väldigt viktigt att dela med mej av min kunskap för att mina erfarenheter förhoppningsvis skulle bli till nytta för någon annan. Jag har inte ångrat det för en sekund, även om jag valt att tiga fullständigt de senaste sex månaderna.

-Så varför tystnade jag? Som jag berättade i det senaste blogginlägget i maj så skulle jag iväg på kurs och en personlig healing med Mama Selmira från Amazonas. Det var en väldigt omvälvande dag för min del, på så många sätt. Tolken förklarade för mej efter min egen session med Mama Selmira att den närmaste tiden skulle bjuda på en hel del upplevelser och insikter, och oavsett vad jag får “se” så får jag göra allt förutom en sak: att döma. Jag får gråta och skrika hur mycket som helst, så länge jag inte dömer någon. Lättare sagt än gjort, men absolut ingen omöjlighet. Veckorna som följde var snudd på absurda, på så sätt att det var som om jag hade blivit som en magisk magnet för platser och människomöten som fungerade som nycklar för att låsa upp tidigare hemliga rum. Ibland har det bubblat i mej av viljan att berätta, men jag har ändå valt att lyssna på min intuition och hålla det mesta för mej själv, åtminstone tillsvidare.

-Benny Rosenqvist i Vasa. En vecka efter dagen med Mama Selmira var det dags för Bennys föreläsning i Cantarehuset i Vasa. När jag anlände tillsammans med min väninna fanns det inte många lediga stolar kvar, så det gällde att hitta ett par lediga stolar. (Ursäkta Sara för att jag dök upp utan att ha anmält mej i förväg, och tack för att jag rymdes med!!) Där jag satt och tittade rakt fram, ut genom fönstret intill Benny, så såg jag väggen av ett hus jag har bott i, för väldigt många år sedan. Det huset, och just den väggen väckte väldigt starka känslor inom mej, och jag tror knappast det var en slump att jag skulle minnas tillbaka till den där galna sommarnatten i början av 90-talet, när en ung man körde in i väggen och omkom på plats. Förutom den uppenbart traumatiska händelsen så markerade den natten även startskottet på en bekantskap som kom att fullkomligt krossa mitt hjärta längre fram. Att andas djupt och inte döma någon, vare sej någon annan eller sej själv. Att förlåta. Även sånt man nästan hade glömt bort. Det helar ens hjärta. Tacksam för möjligheten att läka.

När Bennys föreläsning och storseans var över satt min väninna och puffade till mej i sidan, för att få mej att gå fram till Benny för att fråga en endaste fråga -som jag inte ännu hade bestämt mej för om jag skulle fråga eller inte. Jag tvekade men hon insisterade på att jag skulle gå fram till honom, och jag märkte på henne att hon inte skulle nöja sej förrän jag framfört min högst privata fråga. Detta var alltså en fråga helt mellan honom och mej, utan publik och mikrofoner. Jag gick lite nervöst fram till honom och frågade om jag kan få en minut med honom, för en fråga. Han svarade ja, vilket inte är någon självklarhet. För att ingen annan skulle se vem min fråga gällde så såg jag till att vi vände oss mot det håll publiken satt. Jag visade honom en bild på mobilen, och frågade om det är den personen som han berättat om åt mej flera gånger tidigare, den person som bl.a skulle stödja mej i min skrivprocess. Där och då fick jag väl en smärre chock, men ändå inte. ;)) Jag kramade om Benny och tackade honom så mycket, och när jag återvände till väninnan som troget satt kvar på sin plats och väntade på mej så fann jag henne storgråtandes glädjetårar. För min skull. Hon visste ju vad jag skulle fråga, och hade både sett och hört Bennys kristallklara svar, från sin plats i salen. Det här har jag hållit hemligt i sex månader, bara mina absolut närmaste väninnor har vetat, de som på begäran tiger som muren. Äkta vänner. Mer än så här avslöjar jag inte här.

-Annat jag valt att hålla tyst om på bloggen: I våras gjorde jag slag i saken och stängde i all tysthet ner den lilla hemliga stödgruppen jag haft på Facebook, efter moget övervägande. Den enda orsaken att det dröjde så länge mellan tanke och handling var att jag behövde komma fram till vilket tillvägagångssätt som var bäst för alla inblandade. Det handlade om allas säkerhet. Skulle jag meddela beslutet åt medlemmarna i gruppen i förväg, eller inte?? Vad som ligger bakom det beslutet jag tog kommer jag att skriva om -i min bok. Inte här. När den boken är klar har jag ingen aning om, för jag är mitt inne i mitt sabbatsår där jag stickar sockor istället för att pilla på tangenter eller plita med pennan i häftet. Vem hade trott det för tio år sedan, att jag skulle sitta hemma och sticka sockor, med två katter bredvid mej i soffan?? Inte jag iallafall! ;))

-TVÅ katter?? Ja, ibland så bara vet man. Det var inte alls planerat, inte på ett medvetet plan. Till mitt försvar hade jag inget val när jag såg henne, det var bara att hämta hem henne. Hon flyttade in när månen var full i augusti och fick namnet Luna (måne), som sedan skarvades i med Lilith Magdalena när vi lärde känna varandra lite mer. Trixie (som inte var en frass, har bytt ut namnet Sixten mot Lakshmi Picatrix Balthazar) har en ängels tålamod med den lilla svarta som verkar gå på raketbränsle. Att de blivit så otroligt fästa vid varandra med sina helt olika personligheter värmer mitt hjärta, och ja, ormen Zack är fortfarande föremål för stort intresse och beundran, också för kattfröknarna. Det finns mycket jag kunde berätta om kärleken och glädjen till djuren, det tror jag att alla som har, eller haft, älskade husdjur kan förstå. I samband med Lunas ankomst upplåter jag inte längre mitt hem för olika behandlingar, och eftersom jag nu träffat alla som varit på Metatronskanningar i mitt hem kommer jag inte att göra något skilt inlägg om hur man tolkar sina resultat.

-Hur gick det då med utredningen efter den anafylaktiska chocken?? Ganska snabbt anade jag att det måste bero på någon smakförstärkare som gömmer sej bakom ordet “rökarom”. Min största misstanke var E621. Bara några dagar innan julafton ifjol så blev vi uppringda från barnpolikliniken på Malmska, och det verkade plötsligt brinna i knutarna för att genast få in min son på diverse blodprov -så där en månad efter att han hamnade in akut med ambulans från skolan- och han skulle även utredas för ifall han har dold astma. Dold astma?? Jag kollade upp vad dold astma är för något, och kom fram till att han har ju inte ens de symptomen. Men hey, vad vet jag? ;))

Nåväl, det var bara att gå med på den undersökningen även om den kändes helt onödig, annars riskerar man råka ut för myndighetsövergrepp och få en barnskyddsanmälan på sej till ingen nytta. Vid denna utredning så mättes först hans lungkapacitet, helt omedicinerat. Sedan skulle det intas astmamedicin (Ventoline), för att 15 minuter senare kolla lungkapaciteten igen. Allt hade nog varit helt i sin ordning med detta test om hans lungkapacitet skulle ha varit ens lite dåligt i början av testet. Men men. Han hade jättebra värden. Medicinen intogs sen enligt sköterskans anvisningar, och jag passade på att fråga om hon känner till “biverkningarna” på den medicinen, en fråga som inte alls var uppskattad. Jag måste säga att jag har “lite” svårt för att behålla förtroendet för sjukvårdspersonal som tycker att föräldern ska hållas ute i väntrummet bara för att man vill diskutera de kemikalier som ska stoppas i ens barn, speciellt om de inte ens behövs?? Är det bara jag eller?? Min son uppmanades därefter av sköterskan att gå och skölja munnen efter medicineringen med Ventoline, för att inte få svamp i munnen, och där stod jag som ett levandes frågetecken för jag trodde det var Flixotide som kunde ge den biverkningen. Jag blev så konfunderad att jag gick in på FASS.se och läste på lite medan vi väntade i väntrummet. ;)) Rekommenderar ALLA att läsa på om ALLA mediciner på FASS.se innan man tar dem, bara så att man åtminstone VET vad man stoppar i sej eller i sina barn, och vilka “biverkningar” som riskerar dyka upp.

Läkarbesöket strax efteråt bekräftade det vi redan hade sagt: Han har ingen dold astma. Han har en väldigt bra lungkapacitet, helt medicinfritt, och den blir inte ännu bättre av att pumpa in Ventoline. Vi fick svar på blodproven också, och de visade inget som skulle kunna förklara en anafylaktisk chock. Vi fick remiss till Vasa för pricktest. Pricktest. Jag hade begärt ett ELISA-test, men läkaren påstod att det inte var möjligt. Vid den här tidpunkten hade vi via den komplementära vården fått veta att min sons hjärta reagerar negativt på just de skinkstrimlor som innehåller rökarom, och det är inte griskött i sej som är skadligt för hans hälsa. Det här var något som läkaren vägrade diskutera sakligt, istället rapade hon upp den där urgamla skåpmaten med diverse härskartekniker och ville istället ivrigt undervisa oss i konsten att använda en Epipenna, trots att den biten redan var bekant för oss. Vi uppmanades att skicka YouTube-klipp om Epipennans använding till alla som sonen övernattar hos. Fokus låg på hur man hanterar en anafylaktisk chock, istället för hur man undviker en sådan. Upplevelsen i sej var något i hästväg. Tur att jag har den inspelad, annars skulle man knappast bli trodd. Ska försöka hålla mej från att ladda upp det på YouTube, för det kunde verkligen bli pinsamt. ;))

Pricktestet i Vasa gick väldigt smidigt. Både läkaren och sköterskan var trevliga och sakliga. De verkade också uppriktigt bekymrade över att inte hitta något som skulle ha kunnat orsaka en anafylaktisk chock. Omfattande blodprov hade igen tagits en månad i förväg, för analys i Helsingfors denna gång. Visst, han hade lite reaktion på karragen på pricktestet, men det var en alldeles för svag reaktion för att ha kunnat ge en sån stark reaktion som anafylaxi. Inte ens E621 gav några utslag att räkna med. Då återstår bara en fråga: VAD exakt innehåller ämnet “rökarom”?? Tro det eller ej, men det är en välbevarad “affärshemlighet”. En giftig sådan vill jag påstå.

Jag hade med mej en utskrift på mejlet jag fick i januari från Snellmans kundtjänst, till läkaren i Vasa, och bad henne lägga in den i sonens journal, med motiveringen att den dagen det inte längre är hemligt (om än lagligt hemligt) vilka kemikalier som gömmer sej bakom “2065/2003 eur lex” och “1321/2013 eur lex” så kommer vi förhoppningsvis att hitta svaret på vad som orsakade den anafylaktiska chocken. Numera undviker vi allt som innehåller arom & rökarom, oavsett vem som står som tillverkare. Sen finns det tillverkare som jag bojkottar eftersom de inte längre har mitt förtroende.

Jag lägger in en bild på mejlet här, om inte annat så för att vi alla ska förstå att oavsett vilka säljande sagor en marknadsförare kokar ihop för ett företag, så behöver det inte betyda att de ens själva vet vilka kemikalier som ingår i deras produkter. Att det verkligen får gå till så här övergår mitt förstånd, och jag gör verkligen mitt bästa för att inte döma någon av de inblandade på köttfabriken. Jag tänker att de kanske inte vet bättre. Inte ens han på en hög chefspost som skröt åt mej om att deras produkter fortfarande innehåller giftiga kemikalier, men att de sett till att gömma dem väl. Nu vet vi åtminstone var de är gömda. Det tackar vi för! Här kommer ett par bilder från matfusket.com om tillsatser vi inte vill ha i vår mat.

Jag litar på att skolköket inte längre serverar mat innehållande E621, karragen, arom & rökarom åt min son, på skriftlig begäran av hans far. Jag är väldigt tacksam för de möjligheter vi har fått för att stärka hans immunförsvar, istället för att rasera det. Det är också väldigt skönt att han är så pass stor och ansvarsfull att han själv läser innehållsförteckningar och lägger bort de värsta bovarna.

-Under sommaren och hösten bjöd livet mej på två olika käftsmällar som senare visade sej höra ihop. Den ena var orsakad av den andra, men det visste jag inte då. Jag upplevde en djup ledsamhet, och i smärta och sorg överträffade de två käftsmällarna tillsammans allt av trauma jag någonsin upplevt tidigare. Jag klarade av att hålla masken utåt, och tackade högre makter för att min son befann sej på annan ort båda gångerna, inklusive flera dagar efteråt. Idag är jag full av tacksamhet för mina äkta vänner, de som verkligen såg vad det hela handlade om och som så villkorslöst ställde upp för mej och hjälpte så att jag även kunde se det hela som en välsignelse, redan efter ett ganska kort tag. För det är faktiskt så, att hade inte livet serverat mej dessa utmaningar så hade jag aldrig fått se ursprungskällan till det hela, och mycket annat med det. Idag är jag mer harmonisk och tillfreds än någonsin tidigare, samtidigt som jag är fullständigt medveten om var gränsen går för vilken skit jag inte längre tar, oavsett vilka avsändarna är. Alla har vi våra gränser, och mina har minsann blivit uppdaterade till en helt ny version. Jag har mina närmaste vänner att tacka, och jag är så djupt tacksam, inte bara från hela mitt hjärta, utan från hela min själ. Tack för att jag får vandra här på jorden tillsammans med er!! Ni vet vem ni är.

Vad annat? Jo, jag har tänkt på det här med julkalender, både på bloggen och i verkliga livet. Jag tror inte det blir någon på bloggen i år, jag har nämligen så många sockor som borde stickas och stuvas ner i tomtens säck. ;)) Men, jag bjuder på en superbra idé, ifall man är en tarotnörd som mej, eller känner en sådan, så är det en superbra idé. Om inte så bara strunta i det och köp en ekokalender av valfritt slag. Jag kom på idén redan innan lillajul förra året, men för sent för att hinna verkställa före första december. I år var jag ut i väldigt god tid, och har alltså gjort julkalendrar av tarotdäck. I kuvert nr 1 hittas alla Äss, i kuvert nr 2 hittas alla Tvåor, och så fortsätter det ända till den 14:e, då det är dags för ett par kort från stora arkanan per dag, för att i kuvert 24 finnas de fyra sista korten i stora arkanan. Då tänker jag att man för varje dag kan lära sej något nytt om just de kort som man fått den dagen. Jag tycker att idén är helfestlig, speciellt om man vet med sej att mottagaren har intresset. Tarot är ju faktiskt ett av mina stora intressen, och ett ämne jag gärna fördjupar mej i genom att lyssna, samtidigt som jag stickar. För egen del tror jag att jag ska införskaffa en julkalender med ekologiskt te. och njuta av de olika smakerna. Jag har hällt i mej rätt stora mängder grönt te i många månader nu, av hälsoskäl, så lite omväxling ser jag fram emot. Det har tagits en del blodprover på mej under året, och senast jag fick provsvaren så var personen som lämnade ut dem uppriktigt förvånad över hur jag hade lyckats förbättra vissa värden så bra enbart med naturliga preparat och kosten. Så länge jag får välja de alternativ som känns rätt för mej så är jag nöjd, och jag tycker ingen ska fråntas den rätten. Jag känner varm uppskattning för sjukvårdspersonal som respekterar att jag tackar nej till vissa undersökningar och behandlingsformer som jag inte vill genomföra, det ska vara sagt! Men, tillbaka till julkalendern. Den som VILL läsa om olika varningssignaler på narcissism kan med fördel leta upp julkalendern från år 2017, och den som VILL läsa mer om olika tips för välmående kan söka upp julkalendern från år 2018. Bloggen kommer att finnas kvar, man kan närhelst man önskar leta fram ett inlägg man vill läsa, även om jag inte uppdaterar så ofta.

-Slutligen: Den som hälsat på hemma hos mej och sett Systrarna Bus in action är knappast förvånade över att vi INTE kommer att ha någon julgran detta år. Men för att kompensera bristen på nöjet att ha en julgran att härja i så letar jag nu efter det perfekta klättertornet som vi kan hänga lite julgransprydnader i, kanske med en stjärna uppe i toppen? ;)) Eftersom jag vet ganska exakt vad jag vill ha så är det inte alltid det lättaste att hitta det. Färgen är väldigt viktig, liksom storleken. Leopardmönstrat ska det vara, för att bägge katters katthår ska smälta in i miljön. Jag tänker mej en hybrid mellan Trazan & Banarnes djungelkoja, en Kalle-Anka-julgran och Pimp-My-Ride. Om någon vill vinna mitt hjärta så kan man erbjuda sej att bygga en enligt mina önskemål, tillsammans med mej. Jag förbehåller mej dock rätten att förkasta anbud utan vidare motivering. ;))

Nu tror jag väl att jag plockat upp de flesta lösa trådar som hängt på bloggen, och det är nästan så jag inte ens minns alla grejs som ska fyllas i i olika fält för diverse inställningar här på bloggens adminsida. Så förlåt mej alla mina tekniska missar! Tanken att publicera ett inlägg idag, den 11.11.2019 var ju god, och som vanligt går tiden alldeles för fort när man har roligt, så nu får jag skynda mej här för att få upp allt innan midnatt. Osökt kommer jag att tänka på Askungen. Osökt kommer jag också att tänka på den nya Disneyfilmen Malificent. Se gärna ettan före tvåan, det är det värt.

Ha det gott, och dela gärna!