Publicerat av Annika

Kondorens gåva

Det är ungefär sju år sedan som jag först fick höra om profetian som handlade om mej personligen, om viktiga milstolpar jag hade framför mej i livet. Tre olika milstolpar som alla skulle symboliseras av olika sorters fjädrar. Det var min Ljusguide som berättade om dem, förmedlat via ett begåvat medium som stundvis fick hålla sej för öronen då den höga vibrationen ringde i öronen på henne under besöket. Jag satt där som ett levande frågetecken. Det var flummigt, även för mej. Fjädrar??

The Gift of the Condor // Susanne Broända 2017 + Örnen & Ugglan.

Jo, jag fick veta att jag bl.a behövde lära mej att se mörkret i andra människor, och det skulle ugglan hjälpa mej med. Då, för sju år sedan var jag liksom nu väl medveten om attraktionslagen, och min spontana reaktion var, att NEJ, jag vill inte se mörkret i människor, jag vill bara se och fokusera på det goda!! Men med allra största allvar fick jag förklarat för mej att det är något jag MÅSTE lära mej i detta liv. Det var livsviktigt för mej. Örnen skulle hjälpa mej att se allt från ett högre perspektiv, hjälpa mej se hur allt hänger ihop helt enkelt. Det som kondoren skulle bistå mej med hägrade mest av allt, för det var onekligen en väldigt vacker egenskap, och den fjäder som, inte minst geografiskt, var längst utom räckhåll för mej.

Livet hände. Plötsligt befann jag mej i en livssituation där jag lätt kunde hålla mej för skratt. Jag minns att jag hade så svårt att få ihop det, hur kunde jag, som hade koll på attraktionslagens magi, ha hamnat i det bottenlösa träsk som jag höll på sugas ner i, för jag hade ju fokuserat på ljus & kärlek mer än någonting annat. Jag har kommit att lära mej att mitt högre jag också har saker att säga till om, och det är genom svårigheter och lidande som själen kan växa på ett helt annat sätt än om allt bara är fridens liljor & flower power feelis. Vilken käftsmäll jag fick av livet, men oj vad det öppnade mina ögon. Inte för något i världen skulle jag vilja gå tillbaka till att vara hon, hon som jag var innan min vistelse i helvetet.

LÄS MER
Publicerat av Annika

Vad som gjorde mej mest upprörd under veckan som varit…

Oj så trött jag varit den här veckan, nästan så jag inte ens orkat plocka fram datorn för att skriva veckans inlägg även om material poppat upp som svampar efter regn -i den strålande vårsolen som verkligen piggat upp tillvaron. Efter en extremt tidig kväll med påföljande lång sovmorgon ska jag ändå göra ett försök att knyta ihop trådarna från de två senaste inläggen Cannabis & Dubbelmoral och Narcissisternas mammor som väckte starka känslor på sina håll. Det senare inlägget blev uppdaterat med ett “Ps. Det finns…” följande morgon, för att undvika missförstånd. Det finns alltså även helt underbara kärleksfulla mammor som gjort sitt bästa för sina barn men som ändå sett sitt barn bli en fullfjädrad narcissistisk vuxen, och det är bara att beklaga. Verkligen. Av alla de narcissister jag själv strulat på med i min ungdom så hittar jag även ett undantag där, även om de tre isdrottningarna jag nämnde är kyliga högfärdiga kvinnor som alltid tar sina söner i försvar oavsett vilket helvete de ställt till med för andra… Exemplen får bli till ett senare tillfälle.

 

Läkaren Olli Polo som fått partiell yrkesförbud och förbjudits behandla ME patienter och forska kring ME i Finland. Han fortsätter tillsvidare forska utomlands och hoppas få förbudet upphävt så han kan öppna sin privatklinik igen och hjälpa de som inte får hjälp på annat håll.

I lördags var jag alltså i Helsingfors för att tillsammans med min goda vän delta i #MillionsMissing, och även om det var väldigt trevligt att få en heldag tillsammans med Susanne så tog allvaret bakom evenemanget hårt på mina krafter. Läs mer

Publicerat av Annika

Min väg till ett lyckligare liv.

Ljuvlig aprilkväll ute på havsisen i trevligt sällskap.

Livet har sina ups & downs, vilket är en himla tur för det vore ju väldigt enformigt och trist om det var lika jämt, och vi vet att det enda som är bestående är förändringen. De senaste tio dagarna i mitt liv har varit så otroligt värdefulla och fina att jag vid flera tillfällen känt en eufori över min tillvaro, över vilka fina människor som finns i min omgivning. Vi har inte bara skrattat utan även gråtit, av olika orsaker. Jag har hunnit vara rasande arg, hade jag skrivit blogginlägget igår så hade rubriken högst troligt hetat “Hur jävla svårt kan det vara??!!” så istället för att skriva grabbade jag tag i stickstickorna medan olika dokumentärer och intervjuer rullade på i min laptop. Jag har även hunnit vara ledsen för att jag i min obetänksamhet gjorde en medmänniska besviken. Ingen av oss är varken perfekta eller några helgon, och när jag blir så där arg att jag tänker “hur jävla svårt kan det vara??!!” så är det läge att vända blicken inåt och ta reda på varför jag blir så arg. Kanske är jag mest arg för att andra inte ser det som jag finner så uppenbart -men det fanns ju en tid när jag inte heller såg det jag ser tydligt idag. Att se mörkret i andra låter ju inte vidare upplyftande om man tänker ur New Age perspektivet med positiva affirmationer och attraktionslagen, eller hur? ;))

Det fanns en tid när jag dagligen studerade attraktionslagen ganska ingående Läs mer