Det sägs att man kan se på en man hur han kommer att behandla en genom att se hur han beter sej mot sin mamma. De lite mer slipade narcissisterna har ju fattat detta, så gärna strör de komplimanger över sin mor för hela världen att se, för att samla poäng och framställa sej själv som en riktig svärmorsdröm.

Jag vaknade av en mardröm en morgon för ungefär två år sedan. I mardrömmen hade jag precis lämnat narcissisten men jag hamnade ändå att ha viss kontakt pga praktiska orsaker. Under drömmens gång utspelade sej olika scener på olika platser, men det läskiga var att även om det var en och samma person drömmen igenom så växlade hans skepnad mellan tre olika ex-pojkvänner, med olika ställen som var förknippade med de olika relationerna. När jag vaknade den morgonen var jag både äcklad och lättad -och framför allt mer klarsynt än kvällen innan. Tänk att det faktiskt varit samma skit i tre olika förpackningar, med ett helt liv emellan vissa erfarenheter. Det var nästan ett Halleluja-moment att plötsligt inse vad jag hade kämpat med i dessa tidigare relationer, och varför de var dömda att misslyckas trots att jag verkligen hade kämpat så hårt att jag hade slagit knut på mej själv -tills jag fick nog av de upprepade otrohetsaffärerna som bara var toppar av många isberg. De hade alla skrämmande liknande drag dessa killar, inte bara utseendemässigt och hur svinigt de betedde sej när ingen såg, utan även hurdana mammor de hade! De kvinnorna kunde ha varit systrar i en såpopera kallad “De högfärdiga isdrottningarna” bara genom att spela sej själva.

Det var enkelt att se vilket förakt han hyste mot sin egen mamma även om han utåt sett lyfte upp henne på en piedestal, en piedestal där hon verkligen inte hörde hemma. Varje gång när det var dags för honom att devalvera mej (du kan läsa om de olika faserna i Galenskapskarusellen) så beskyllde han mej för att vara en sån mamma till mina barn som hans mamma hade varit för honom. En som inte bryr sej om sina barn, en som lämnar dem vind för våg, övergivna. Det var så tydligt och uppenbart att jag vid flera tillfällen sa åt honom att han kan gå hem till sin mamma och spy den där gallan över henne var den hör hemma, istället för att projicera sitt hat för henne på mej. Det ska erkännas att jag vid flera tillfällen inte haft koll på var exakt mina barn befunnit sej, men det beror på att andra ansvarsfulla vuxna haft ansvaret för dem just då och jag har litat så pass mycket på deras sunda omdöme att jag förstått att ge dem friheten att leva utan att jag bevakar varje steg de tar som de värsta kontrollfreaken som enbart lever genom sina barn. Det är dock en enorm skillnad mot att regelbundet skicka småbarn på övernattning till “rövarhålor” där de blir misshandlade och sexuellt utnyttjade av typer som stundvis är inlåsta på mentalsjukhus och/eller suttit i fängelse för mord. Hur man som mamma frivilligt lämnar sina försvarslösa småbarn i händerna på såna typer kan jag med mitt förnuft inte begripa, annat än att man måste vara väldigt känslokall.

Frågan vad som skapar narcissister dyker upp med jämna mellanrum i olika forum världen över och även om det kan finnas olika uppfattningar om hur det förhåller sej så tänker jag berätta med hur jag ser på saken. Den vanligaste orsaken till narcissism är att det lilla barnet försummas rent känslomässigt, och detta är något som orsakar betydligt större skada för barnet än t.ex. fysiska och/eller sexuella övergrepp, och det säger jag utan att förminska det trauma det innebär att bli misshandlad och/eller utnyttjad. Om det finns en varm, kärleksfull vuxen i barnets liv som bekräftar barnet och dess känslor har den betydligt bättre förutsättningar att själv växa upp till en sund vuxen människa även om det blivit utsatt för viss grymhet under uppväxten. Om man tänker sej kombinationen av att låta barnet bli både aggressivt misshandlad (fysiskt, sexuellt) och passivt misshandlad (att inte få varma känslor som kärlek och bekräftelse från en modersgestalt) så har vi receptet på hur man skapar ett monster. Ett annat sätt att uttrycka saken är att man antingen skapar narcissister genom att plåga barnen ordentligt, ELLER genom att lyfta barnet till skyarna och drilla det hårt inom t.ex idrott. Otaliga är de narcissistiska föräldrar som skapar en ännu större narcissist som en förlängning av sej själv. Vissa tror att det är osjälviskt av föräldrarna att “curla” men i mångt och mycket handlar det om att barnet pressas att uppnå prestationer så föräldrarna kan sola sej i strålglansen. Däri ligger en större risk att barnet blir en odräglig narcissistisk plåga som vuxen, jämfört med de barn som blivit vanvårdade och misshandlade av en missbrukande förälder, dessa hittar sej nämligen oftare som partners till narcissister senare i livet. Vissa hävdar också att de som har en narcissism så stark att de även uppvisar psykopatiska tendenser har en medfödd avvikelse på hjärnan, att de är tickande bomber där uppväxtmiljön är helt avgörande för slutresultatet, så desto viktigare med kärleksfulla mammor.

Att dessa “högfärdiga isdrottningarna” är orsaken till att deras söner har stora svarta hål där hjärtat borde finnas tvivlar jag inte det minsta på, jag har ju själv fått känna på deras iskalla fisförnäma förakt. Oavsett hur de utåt sett fjäskar och skämmer bort sin familj så finns det något där som helt enkelt inte stämmer, lär man sej att titta noga så kan man se det på sättet de ser på varandra. Det är lätt att räkna ut orsaken till att dessa små pojkar i vuxna mäns kroppar ständigt jagar bekräftelser från kvinnor, att de måste belägra på samma sätt som andra måste andas, att de oavsett sina välsmorda munläder innerst inne känner ett djupt kvinnoförakt. Att de innerst inne hatar sin mamma för den kärlek de aldrig nånsin fick, att ingen annan nånsin kan fylla det stora svarta hål som uppstod. Ingen. Så istället för att svassa omkring och se ner på alla, speciellt svärdöttrarna, så är det god tid att se sej själv i spegeln, inte bara för att beundra sej själv eller den nya frisyren, utan för att ta en riktigt jävla ordentlig titt på vilket monster man skapat och vilka konsekvenser det lett till. Kanske dags nu?? Det är ju trots allt morsdag.

Här är väl läge att förtydliga att jag även haft glädjen att ha en helt fantastisk svärmor också, en som trots att hon inte varit min svärmor på många herrans år ibland kommer förbi med en blombukett åt mej, bara för att pigga upp mej. Hon är en varm, kärleksfull kvinna som verkligen uppfostrat sina söner med kärlek, och hon är den absolut bästa farmodern små pojkar kan ha! Så tacksam att hon ännu finns i vårt liv! ♥

Morsdag är en dag som väcker starka känslor för många. Oavsett om du själv har barn eller om du alls har någon kontakt med din egen mamma, här på jorden eller “på andra sidan” så önskar jag dej den finaste av alla dagar! Vi kan alltid tacka vår mamma Moder Jord med kärleksfulla tankar, inte bara på morsdagen. ;)) ♥

Själv har jag firat (och firar) morsdagen i vår vackra huvudstad Helsingfors. Har njutit massor av att få tillbringa lite tid tillsammans med mina vuxna döttrar som lever sina egna liv på sina studieorter. Dagen inledde vi med god hotellfrukost, mätt i magen har jag knåpat ihop det sista på detta inlägg samtidigt som jag konverserat med mitt tredje barn samt min egen fina mamma. ♥ Helgen har även bjudit på umgänge med en av de som betyder så väldigt mycket för mej, en kär vän. Med ett leende på läpparna beger jag mej ut i solskenet nu, ska njuta några timmar innan jag söker mej hemåt igen. Tack alla inblandade, jag älskar er!! ♥♥♥

🌸 Ps. Det finns alltid undantag; t.ex personer som blir narcissister även om de har en varm, kärleksfull förälder. Det finns även personer som blivit utsatta för både passiv och aggressiv misshandel under sin uppväxt och blivit ljuvliga varelser. Det finns de som aldrig någonsin valt en partner som har samma tendenser som föräldern/föräldrarna. Inte alla som satsar på en idrottskarriär blir pressade av statussökande föräldrar. Undantag finns alltid, det jag skriver om här är utifrån mina egna erfarenheter och reflektioner. 🌸 (uppdatering)

Dela gärna! ♥