Väldigt många av de som varit utsatta för narcissistiska trakasserier har även vänskapsrelationer som inte är riktigt sunda. Det som kanske är mest sorgligt är att just de människor som du håller som dina närmaste vänner kanske inte alls förtjänar det förtroende du ger dem, utan istället utnyttjar de dej och din godhet och du märker det inte ens. Varför gör du inte det?

Nästan alla som lever, eller levt, med en väldigt egoistisk människa har utplånat vissa delar av sej själv och sin egen personlighet för att helt enkelt kunna anpassa sej till ett umgänge med någon som inte är vidare brydd om någon annans bästa. Man har lärt sej att nöja sej med det lilla man får, torra brödsmulor istället för en riktigt aptitlig smörgås. Så pass att man inte ens reagerar på saken och märker hur illa det faktiskt är. Varför märker man inte det?? 

Min uppfattning är att det handlar om att man i något skede av sitt liv har blivit medberoende, troligtvis redan tidigt i sin barndom. Det är väldigt viktigt att inse att medberoende inte alls är detsamma som medmissbruk, och det behöver varken finnas alkohol- eller drogmissbruk i bilden för att någon ska utveckla ett medberoende, det är lite mer komplext än så.
Medberoende är snarare ett beteende än en identitet, och det behöver inte vara så svårt att bli fri från ett sånt beteende såvida man faktiskt vågar se och närma sej sina inre djupa sår, och läka dem istället för att snabbt kasta sej in i nästa famn i hopp om plåster på såren. Medberoende handlar i korthet om en oförmåga att sätta gränser, av rädsla för att inte bli omtyckt, av rädsla för att bli utesluten ur en gemenskap, av rädsla för ensamhet.

Det är som sagt väldigt vanligt att de som nästan utplånat sin egen identitet för att behaga någon annan, även har attraherat ”vänner” som inte är riktigt bra för dem, sällskap de skulle må bättre av att undvika. Om du själv känner på dej att det är något som inte riktigt stämmer med någon vän, men du har svårt att sätta fingret på vad det är, så vill jag uppmuntra dej att aktivt jobba med att bli fri från ditt medberoende i första hand, inte minst om du har svårt att ta till dej tanken att just du skulle ha ett medberoende. Medberoende är så starkt förknippat med förvirring & förnekelse, det är min erfarenhet.

Vi som levt med narcissister/psykopater/sociopater borde veta vid det här laget att det finns grym ondska, att det inte finns något gott i alla, även om det är något många predikar att det gör. Jag vill påstå att så länge man upplevt ett rent helvete med en narcissistisk person och ändå väljer att fokusera på den personens ”goda sidor” så är man fortfarande fast i sitt medberoende, ofta i förnekelse. De ”goda sidorna” man klamrar sej fast vid och envist hävdar att finns där innerst inne hos personen som gjort en illa är inget annat än ett påhittat skådespel för att man aldrig ska ge upp hoppet, för att man alltid ska göra sitt yttersta för att hjälpa dem. Det är ju ett av de bästa knepen som används för att en varm, empatisk människa aldrig ska ge upp relationen, en dysfunktionell relation där båda är lika beroende av varandra. Min egen erfarenhet är den att den dagen jag insåg att han var ondskan själv, och slutade tycka synd om honom för alla snyfthistorier han hade berättat om sin barndom, och såg honom fullständigt kristallklart som den manipulativa, falska jävel han alltid varit, så tog jag ett stort steg mot att bli fri från mitt medberoende-beteende. Det handlade inte bara om att bryta kontakten med honom fullständigt, utan det handlade även om att komma till en punkt där jag inte längre hade ett behov att hjälpa honom. Det var när jag inte tyckte synd om honom längre, eller ens kände empati för hans ”lidande” som jag hade möjlighet att frigöra mej från mitt behov av att hjälpa. Fri från viljan att hjälpa en person som höll på att förgöra mej.Jag var så sjukt medberoende i slutet av relationen att jag faktiskt tyckte att det var viktigast av allt att hjälpa honom även om vårt förhållande inte längre gick att rädda. Den som är medberoende har ofta ett stort behov/beroende att få hjälpa, och gissa vilka typer av människor som dras till dem som flugor till en sockerbit?!Ja, så risken är enorm att de som har ett undermedvetet behov av att hjälpa andra, även har vänner som suger dem på energi, och det är därför det är så viktigt att lära sej lägga gränser!Om du har en känsla, om du liksom känner hur något skaver inombords när det kommer till vissa vänskapsrelationer men du inte riktigt vet vad det beror på, så vill jag mana dej till försiktighet gällande vad du anförtror just de vännerna! Risken är nämligen stor att dessa gränslösa vänner inte bara för allt vidare som du berättat i förtroende, utan även att de kryddar det hela med osanningar för att ha något sensationellt att berätta vidare.

Har du levt, eller lever i ett giftigt förhållande så blir det trauma på trauma om dina privata angelägenheter blir någon annans underhållning, speciellt om folk vänds mot dej efter att rena osanningar vävts in av någon som du litar på, innan de sprids för vinden. Tyvärr är det mer regel än undantag, och jag skriver det här inlägget på begäran av någon med stor insikt i saken, för att uppmana alla till reflektion kring vem man delar sina förtroenden med. Det kommer alltid att finnas de som vill utnyttja andra, och det är ditt eget ansvar att se till att det inte blir du.Vi diskuterade tystnadsplikt nyligen, Monica och jag. Hon som f.d. lärare är alltid väldigt mån om att hålla den, också i sin nuvarande yrkesroll även om hon kanske inte är juridiskt bunden till tystnadsplikt, och jag uppskattar verkligen hennes förmåga att hålla tyst om sånt som inte angår någon annan. Det är såna vänner jag vill ha! Hon berättade bl.a att hon ibland berättar för sina klienter om något jag varit med om, men hon gör det bara efter att hon säkerställt sej om att det är något jag skrivit om på bloggen, alltså inget jag berättat åt henne i förtroende. Att hon berättar om vissa av mina livserfarenheter åt sina klienter är ju för att de förhoppningsvis ska få hjälp genom att följa min blogg, inte för att göra sej själv märkvärdig på min bekostnad. Det är stor skillnad.
Jag brukar ibland berätta om Monicas upplevelser åt andra, upplevelser som jag tycker är helt magiska, upplevelser som jag hört henne berätta inför publik på olika föreläsningar hon hållit, alltså inga hemligheter. Jag skulle aldrig nämna sånt hon anförtrott mej åt någon annan, och det känns bra att veta att vårt förtroende för varandra är ömsesidigt och respektfullt, att jag alltid kan lita på henne, precis på samma sätt som jag alltid kan lita på Susanne.
Jag är lyckligt lottad som har lojala vänner, men som den f.d. medberoende jag är så har det inte alltid varit så.

Ett av de säkraste sätten att se vem som verkligen är din vän på riktigt är att lägga märke till vem som är genuint glad för dej när du har något att glädjas över. Det handlar inte om vem som kommer med de mest översvallande orden, utan energimässigt; vem gläds med dej på riktigt, helt utan passivt aggressiva undertoner i försök att förminska dej, eller framhålla sej själv som förmer. Vem ställer upp för dej när du behöver hjälp? Inte för att få reda på smaskiga detaljer, utan för viljan att hjälpa en vän. Ja, det kan vara en balansgång med hjälpandet, det viktiga är att det finns en sund balans i att ge och få.

Minns att det är många med juridisk tystnadsplikt (lärare, vårdpersonal m.fl…) som fullständigt skiter i den och är så glappkäftad att de pratar vitt och brett både på fester i fyllan och nyktert vid kaffebordet, så välj med omsorg vad du anförtror, anmäl om det är befogat. Minns även att det finns väldigt många ”coacher” som inte har någon juridisk tystnadsplikt överhuvudtaget, som du inte ens kan anmäla för något brott fastän de fläkt ut hela ditt privatliv åt folk som vet vem du är, kanske orsakat dej stor skada just på grund av det. Lägg det på minnet, och välj med omsorg vad du anförtror folk. Bara för att du inte skulle svika andras förtroenden så betyder inte det att de inte sviker dina.
Självklart ska det påpekas att det finns många som är införstådda med vad tystnadsplikt innebär och respekterar den oavsett om de är juridiskt bundna till den eller inte.

Lita på din magkänsla, och ju mer du frigör dej från dina medberoende-mönster, desto lättare blir det för dej att ge dej själv så pass mycket kärlek att du med tiden är i helt rätt sällskap. Sällskap där ömsesidig uppskattning, kärlek & respekt råder. Tills dess kan du njuta av ditt eget sällskap och älska dej själv lite mer än vad du gjorde igår. Bli den vuxna som du hade behövt när du var liten, för dej själv, och ta hand om dej själv med värme!!

Om du vill ha tips på en bra fb-grupp som kan lära dej mer om medberoende, och framförallt hur du kan bli av med det beteendet så rekommenderar jag varmt  “Medberoende -från förvirring och förnekelse till klarsyn och självkänsla“. En grupp med strikt tystnadsplikt och mycket tydliga regler.

Dela gärna! ♥