Adertonde December

Hen känner ingen kärlek. Helt tom. Har sett på Hollywoodfilmer hur man ska reagera i olika situationer och försöker kanske härma vissa saker men det ekar tomt. Väldigt tomt.

Jag skulle precis fylla 20 år när jag blev romantiskt uppvaktad av en riktigt charmör som var ett par år äldre än mej. Det kom blomsterbud till jobbet och underbara handskrivna kärleksbrev om att vi skulle åldras tillsammans och jag föll pladask. Just det, föll, pladask. När jag sen blev iskallt dumpad utan minsta förvarning så var jag hjärtekrossad och ville träffas för att prata, för att kunna greppa vad som hänt. Minns att vi satt med varsin hamburgare på Mc Donalds och han strålade som om han ägde hela världen och åt med god aptit medan jag satt och var ledsen. Jag frågade hur han bara kunde lämna mej helt plötsligt då han älskade mej så mycket. Han såg självbelåten ut och sa rakt ut att han aldrig älskat mej, helt oberörd. Jag höll på få en smärre chock för jag fattade ingenting, så jag frågade hur det var möjligt; alla blommor, alla dikter han skrivit till mej…?

“Äh, det är ju bara sånt som hör till att man gör när man har en flickvän.” fick jag till svar, serverat i ett högfärdigt, självberättigande tonfall. Han hade inget mer att säga, kunde inte bry sej mindre om mitt krossade hjärta.

Det skulle dröja 26 år innan jag under en akupunkturbehandling helt plötsligt, helt oförberedd, skulle se sekvenser från det förhållandet spelas upp för mitt inre och insikten kom att han var en fullfjädrad narcissist som bara hade lekt med mina känslor för sitt höga nöjes skull. Pusselbitarna föll på plats och jag kunde läka den gamla hjärtesorgen som länge hade legat under ytan. En snabb Google-sökning på hans namn bekräftade mina misstankar på alla sätt och vis; bilderna, karriären och privatlivet. När man väl lärt sej att se så är det omöjligt att blunda för det uppenbara när man har det rakt framför ögonen!

Nej, de känner ingen kärlek, inte ens för sina barn. Det kan visserligen se ut som om vissa av dem älskar sina barn väldigt mycket om man ser till hur de alltid ställer upp för barnen och skjutsar dem till allehanda aktiviteter och tävlingar land och rike runt, men när det kommer till en narcissistisk förälder så handlar det mer om att barnet är ett verktyg för att uppnå prestationer som leder till ära och berömmelse. De ser barnet som en förlängning av sej själv, någon som kan uppnå det de själva aldrig uppnådde. Den dagen barnet börjar tvivla på sin idrottskarriär kan det leda till en ordentlig identitetskris, inte minst för att hen bara blivit värdesatt för sina prestationer, aldrig blivit älskad villkorslöst av föräldern/föräldrarna. Barnet kan även skuldbeläggas brutalt av föräldern för att denne satsat hårt på barnets idrott -helt i onödan- om barnet väljer att sluta tävla.

Vissa narcissister sportar med att skaffa barn som ett sätt att ha kontroll över någon annan. Älskar barnen gör de absolut inte, barnen är dessvärre bara ett verktyg för dem.

Andra narcissister steriliserar sej i smyg, allt för att aldrig riskera att någon liten avkomma ska konkurrera om uppmärksamhet och kärlek från omgivningen (läs; frun). Helt hjärtlöst kan de i åratal, månad ut och månad in, se på hur frun olyckligt kämpar med olika typer av behandlingar och sörjer att inte bli gravid, samtidigt som hen ruvar på hemligheten att hen låtit sterilisera sej. Det om något borde förklara vidden av ordet hjärtlös, eller hur?! Liksom omfattningen av ordet narcissist.

För att lite lätta upp stämningen ska jag ge ett filmtips inför julen: Tomten är far till alla barnen. ♥  Se den om du inte redan gjort det, eller se den igen med nya ögon? Tror man hittar narcissister där också! ;))

Dela gärna! ♥