Jag vaknade upp vid 7-tiden på morgonen, det kändes som om någon hade väckt mej genom att säga något men jag var ju ensam hemma. Förundrad satte jag mej upp i sängen. Narcissism? Det var ordet som väckte upp mej där jag låg under det fluffiga duntäcket.

Jag klev upp och drog på mej morgonrocken och mina yllesockor och så tassade jag ner från sovrummet på vinden, ner till vardagsrummet, genom köket och ut till badrummet. Det var väldigt kallt ute och ganska svalt inne så det första jag gjorde efter morgontoaletten var att göra upp en eld i spisen. Han hade ju sagt att jag måste elda om jag ville ha värme, annars skulle jag få skylla mej själv och frysa. Den nyinstallerade värmepumpen skulle tydligen inte användas så mycket när han inte var hemma, han påstod nämligen att den kan man nog inte använda när det är kallare än -15 grader och nu hade vi kring -30… En liten famn ved hade han burit in åt mej när jag hade bett honom om hjälp. En liten ynka famn. Jag hade suckat djupt och svalt svordomarna som bubblat upp inom mej och sedan hade jag satt mej bakom ratten i den uppvärmda bilen och skjutsat honom till flyget. Senare hade jag själv burit in rejält med ved för att inte behöva gå ut så ofta i den iskalla kylan och för att kunna elda och ha en behaglig temperatur inomhus under veckan han var bortrest.

När elden sprakade trivsamt i spisen fixade jag frukost åt mej som jag sedan avnjöt uppkrupen i soffan med en filt över benen. Vad lugnt och skönt det kändes inombords när han inte var hemma.  Hemtrevligt på något sätt.

Narcissism?

Just ja, det var ju det ordet som hade väckt upp mej den här morgonen. Ordet fanns så starkt med mej nu, pockade på min uppmärksamhet. Jag sträckte mej efter mobilen och började googla där jag satt i soffan.

Plötsligt föll de ner, pusselbit efter pusselbit. Det var en omtumlande upplevelse, full av motstridiga känslor: Lättnad för att jag äntligen förstod vilken typ av helvete jag befann mej i -och samtidigt en enorm sorg över att detta är något som inte går att bota, det finns ingen räddning för vårt förhållande oavsett hur hårt jag kämpar, och om jag inte räddar mej själv så kommer jag att gå under -på ett eller annat sätt. Det visste jag nu med 100% säkerhet. Det spelar ingen roll om han lägger in sej på avgiftning för sitt missbruk, vid en personlighetsstörning är missbruket bara ett av många “symptom”, grundproblematiken kvarstår oavsett någon är nykter eller inte. Det sägs att hoppet är det sista som överger en och här hade nu mitt sista hopp gått om intet för inget skulle förändras till det bättre även om han skulle ta tag i sitt missbruk, något han hade givit mej löften om flera gånger tidigare.

Fem dagar senare, två timmar innan hans flyg skulle landa så visste jag rent instinktivt att jag måste lämna vårt hem innan hans ankomst. Han hade varit rejält påverkad av Gud-vet-vad i åtminstone 12 dagar i sträck och hans ton hade blivit väldigt rå mot mej nu när han kände att han inte hade grepp om mej längre. Det gick så långt att jag där och då blockerade honom på Facebook därför att mobilen höll på gå bananas av allt han började trakassera mej med. Det kändes som om jag plötsligt blev vägledd av Julia, min skyddsängel, för mitt handlande skedde nästan per automatik. Eller så var det min morfar Frans som såg till att jag äntligen fick ändan ur, han avskydde ju typen jag bodde med!

Jag ringde ett par korta samtal och fick både krisboende och skjuts ordnat med mycket kort varsel. Väskorna packades med det allra nödvändigaste i all hast och skjutsen som hämtade mej var lugnet och handlingskraften personifierad, en riktig jordängel som såg till att vi hade allt vi behövde när vi satte oss i säkerhet, min son och jag. ♥

Dela gärna! ♥