Den anafylaktiska chocken kom som en chock. Två månader tidigare hade han blivit friskförklarad från sin astma, som han hade haft sen liten, och jag hade dragit en lättnadens suck över att han nu mådde så mycket bättre, helt på naturlig väg, utan kemiska substanser. Det var på den senaste astmakontrollen, i september, som även läkaren bekräftade det vi redan hade upplevt: Att hans lungkapacitet var väldigt bra, även direkt efter fysisk ansträngning, trots att han inte tagit några mediciner på väldigt länge. Efter den glädjande nyheten ”firade” vi med lunch på Mc Donalds som fanns i närheten, som ett undantag då vi nästan aldrig äter där, eftersom han pga astmakontrollen hade missat skollunchen. Sen cyklade han glatt tillbaka till skolan medan jag promenerade hem. Någon födoämnesallergi hade han aldrig haft, och han har sedan liten ätit väldigt mångsidigt med tanke på att hans pappa har en bakgrund som restaurangkock, med stort intresse för olika smakupplevelser.

Så kom det där telefonsamtalet förra veckan som ingen mamma vill ha. Ett främmande nummer på displayen, och någon som du inte känner berättar att ditt barn fått en anafylaktisk chock och nu är på väg med ambulans till sjukhuset.

Det dröjde innan taxin dök upp, minutrarna kändes som evigheter. Ambulansen stod parkerad vid ingången till sjukhuset och snabbt hittade jag sonen på en brits omgiven av ambulansmän, läkare och övrig personal. Det var en enorm lättnad att se honom vid medvetande. Faran var ju över när jag anlände, men trots den lite skämtsamma tonen mellan sonen och ambulansmännen så var de väldigt tydliga med att hans anafylaktiska chock hade varit väldigt allvarlig. Läs mer