Att välja att enbart se de goda sidorna hos någon och ignorera de dåliga är något av det dummaste man kan göra, men detta är något som glorifieras i många andliga sammanhang, som något att eftersträva. Jag vill påstå att sånt dravel är till för att underlätta för de som utnyttjar andras godhet och de finns i parti och minut inom de flesta spirituella kretsar, kvinnor som män. Visst är det viktigt att se godhet i folk, missförstå mej inte, men när det kommer till umgänge med narcissister & psykopater så är de goda sidorna hen visat dej inget annat än skådespel.
Visst svider det att den romantiska kärlekssagan du trodde dej vara del av bara var ett enda stort påhitt, speciellt som din kärlek var sann, men vad värre är är nog att hålla fast vid något som sedan länge fått dej att börja tvivla på dej själv, ditt förstånd och ditt egenvärde! Trauma-bonding & Stockholmsyndrom gör sitt till; det att man känner kärlek för någon som har makten att förgöra en, bara för att hen ibland uppvisar något som kan tolkas som kärlek & omtanke av en mycket medberoende person. Det handlar inte om kärlek från narcissistens sida, för hen kan inte älska. Det kanske inte heller handlar om kärlek från din sida, kanske det istället handlar om medberoende? Varför skulle du annars älska någon som gör dej illa, om och om igen??
När du känt igen tillräckligt många varningssignaler (sällan har hen alla, inte vad du vet om iallafall eftersom du bara sett toppen av isberget när det kommer till lögner & hemlighetsmakerier) och inser att det är en narcissist du har att göra med så kan du välja att sticka huvudet i sanden och intala dej själv att hen har så otroligt många goda sidor som överväger allt det dåliga, eller så tuggar du helt enkelt i dej det faktum att personen du kärade ner dej i inte existerar överhuvudtaget. Smärtsamt? Javisst! Måste jag låta så brutal när jag lägger ut texten? Tja, jag vet inte vad du föredrar men själv hör jag till kategorin som hellre rycker bort ett plåster snabbt än drar loss det långsamt med små pauser.
Jag tillhör även kategorin som uppskattar livskvalité, och för mej innebär det först och främst att ha lugn & ro i mitt eget hem, sova gott om nätterna, ha högkvalitativa tjejsnack med väninnor som jag själv har valt, äta när jag är hungrig och städa när jag själv vill. För de som levt i harmoniska förhållanden låter väl detta helt självklart, men jag vet att vi är många som överlevt narcissistiska trakasserier som tycker att vi befinner oss i himmelriket sedan vi tog ett medvetet, bestämt, steg ut ur bergochdalbanan.
Häromdagen rensade jag både golvsilen i duschen och avloppet under handfatet, något som behöver göras allt som oftast när man har det hår jag har. Jag satt där på huk på golvet och utförde något som jag inte direkt räknar som min favoritsyssla. Jag kände plötsligt en enorm tacksamhet över det faktum att jag inte längre hittar mej själv mitt i natten sittandes gråtande på huk och torka upp någon annans piss som jag så ofta trampade i när jag gick upp på toa. På den tiden var det orden “Jag är värd bättre än så här” som var mitt mantra medan jag torkade golvet och tvättade av mina fötter. Hon som mötte mej i spegeln på den tiden var otroligt sliten och djupt olycklig. Men vet du vad? Livsgnistan återvände sakta men säkert när jag kom mej bort!
Dela gärna! ♥