Goa i mitt hjärta. I inlägget Tre frågor får svar…svarade jag väldigt kort på mina bästa tips när det kommer till att resa i Indien, främst sånt som har med pass & visum att göra. Idag tänker jag passa på och dela med mej lite mer av mina egna upplevelser av Goa, sånt som kan vara bra att känna till innan man åker iväg dit ifall man inte bara ska ligga på All Inclusive hotell och sippa drinkar. Det här inlägget innehåller inte tips på en massa roliga äventyr eftersom jag själv var alldeles för skör vid tidpunkten för min resa att jag skulle ha orkat med annat än att bara samla ihop mej själv. Om man levt under något som närmast kan beskrivas som psykologisk krigsföring av den man älskat så blir man förr eller senare sjuk, och jag hade kommit till den punkten när jag inte kunde annat än uppsöka läkare, bli sjukskriven och se till att få ett långt geografiskt avstånd till den som gjorde mej väldigt illa.

Jag har en väninna i Goa som anade hur det var fatt, hon bjöd därför in mej dit på obestämd tid, sa att det finns jobb för mej om jag vill stanna. Frestande? Javisst, men med tre barn i Finland, varav ett minderårigt, var det inget alternativ för mej att flytta dit just då. Eftersom jag inte hade all tid i världen så valde jag att ansöka om ett elektroniskt visum istället för ett traditionellt, jag var helt enkelt rädd för att jag inte skulle hinna få mitt visum via snigelpost och det hade även krävt en extra tågresa till huvudstaden för att ansöka. Det elektroniska visumet är giltigt i 30 dagar från inresa och gäller bara en inresa, vilket begränsar möjligheten att göra en avstickare till ett närliggande land, vilket faktiskt var en detalj som störde mej lite grann. Efter att jag hade skaffat både visum och biljetter men ännu befann mej i Finland blev jag nämligen kontaktad av någon som informerade mej om att de hade en ledig tjänst ombord på båten på Maldiverna och undrade om jag ville ansöka. Nu hade jag ingen möjlighet att ens göra en utfärd dit för att hälsa på även om jag befann mej i närheten, och det var väl lika så bra ∼alltså att inte kunna åka dit p.g.a. mitt elektroniska visum… ;)) ♥

 

Numera flyger Finnair direktflyg från Helsingfors till Goa, åtminstone under högsäsong, så lättare kan det knappast bli att ta sej dit. När jag åkte dit flög jag först med Finnair till Delhi, och därifrån flög jag med det indiska lågprisflyget IndiGo till Goa, vilket gick väldigt smidigt bara man hittar rätt buss från en terminal till en annan och har lite tålamod i samband med säkerhetskontrollen… 😉

 

Vad ska man då välja, norra eller södra Goa? För mej var det ju egentligen inget val eftersom jag skulle bo hemma hos väninnan, men jag blev väldigt glad när jag fick veta att hon bodde i södra Goa. Vad jag förstått så är det betydligt lugnare i södra Goa med mindre folk på stränderna för att det är lite dyrare där. Prisnivån i Goa är betydligt högre än i övriga landet men fortfarande väldigt billigt för oss om man vågar äta på annat än flådiga turistrestauranger.

 

Till norra Goa åkte jag på en dagsutfärd för att besöka det som en gång var en välkänd hippiemarknad: Anjuna Market. Tack vare min väninnas kontaktnät blev jag upplockad hemifrån vid utsatt tid av en kvinnlig taxichaufför som för ett fast pris tog mej till marknaden och väntade på mej där tills jag var redo för hemfärd igen. Jag hade även blivit skolad i förväg om hur stenhårt jag måste pruta om det var något jag ville köpa, samt att jag måste göra mej av med min “österbottniska artighet” om jag överhuvudtaget skulle ha en chans att inte bli pissad i linsen. Tumregeln jag skulle följa var att om någonting kostade t.ex 1000 rupie så skulle mitt första bud vara 100 rupie, och jag skulle aldrig gå högre än 300. Vad jag lärde mej på plats var att inte fråga vad något kostade om jag inte var intresserad av att köpa, för hade jag frågat så förväntades jag handla oavsett till vilket pris bara det blev affär. Där hittade jag plötsligt mej själv med händerna fulla och ett par Ganesh statyer som jag inte riktigt visste hur jag skulle få med mej hem på flyget… ;)) ♥

 

Att bo hemma hos någon är ju något helt annat än att bo på hotell så jag fick även upplevelsen att veckohandla mat på marknaden i Majorda och att ha diverse vilda djur strykandes runt husknuten eller in genom fönstret när jag råkat glömma det öppet… Att vakna av oljudet när en vakthund biter ihjäl en gris på rymmen rakt under sovrumsfönstret är ingen behaglig upplevelse, å andra sidan kändes det tryggt att veta att de sex hundarna hade koll på de flesta inkräktare, vare sej de var två- eller fyrbenta eller slingrande ormar. Jag blev genast accepterad av hundarna och kunde komma och gå som jag ville så länge jag kom hem med en taxi eller en riksha om kvällarna. De gånger jag fick skjuts hem av någon på scooter eller motorcykel blev det ett himla liv bakom grinden, ett oväsen som inte undgick någon i grannskapet.

 

Jag bodde alltså i Colva, men det var inte där jag tillbringade dagarna och kvällarna, utan istället promenerade jag längs med stranden till Benaulim, ända tills jag kom till ett strandhak som på den tiden hette Hawaii (numera Peoples Beach Bar & Restaurant). Orsaken till att jag aldrig stannade till på stranden i Colva var att en viss typ av inhemsk turism blomstrar där: Busslaster med män från inlandet som kommer för att beskåda, fota och smygfilma  “white flesh” i bikinis. Hur svettigt det än var under promenaderna väntade jag alltid med att klä av mej till bikini tills jag hade gått tillräckligt långt för att undvika gängen på 10-15 män som ville ta selfies med västerländska kvinnor. Att promenera ensam tillbaka var inget alternativ, speciellt inte efter solnedgången -och den vill man ju njuta av på stranden så klart! På Hawaii Beach Shack var det en väldigt avslappnad stämning, fullt med europeiska stammisar som tillbringar allt från några veckor till flera månader i Goa, vinter efter vinter. De som sysslade med annat under dagarna brukade joina för en drink i solnedgången så det fanns alltid en väldigt varm, familjär atmosfär och det var lätt att hitta en “walking friend” när det var dags att promenera in till byn på kvällen, varifrån jag oftast tog en riksha eller taxi till dörren i Colva. Fanns det ingen “walking friend” när jag skulle hem ringde jag en chaufför som hämtade mej nere vid stranden eller så ringde han mej ifall han befann sej i närheten och undrade om jag behövde skjuts innan han gick av sitt skift.

En kväll när jag hade stannat kvar lite senare än vanligt, under ett fullmoonparty, var det omöjligt att få tag i någon taxi nere vid stranden men det löste ägaren Vinod genom att låna ut sin bil åt två av sina anställda som fick i uppdrag att skjutsa hem mej till grannbyn. Fantastisk service, men så var jag ju deras kund de flesta dagar jag befann mej i Goa… ♥ Ägarna Vinod & Nadia bor med sina två barn i Himalaya som är Vinods hemtrakter och där de driver företaget Discover Himalayas när det inte är högsäsong i Goa. Nadia är hemma från Belgien och jag tror att det är mycket tack vare henne som så många européer känner sej så hemma på deras strandhak.

 

Om man vill se något annat än Goa då? Något som är mer indiskt om man säger så. Ja då kan man med fördel ta tåget ut ur Goa och in till Karnataka istället, till en liten ort som heter Gokarna. I Gokarna ser man betydligt mer av den indiska kulturen istället för den portugisiska som så starkt präglar Goa sedan kolonialtiden. Byggnaderna i Goa har portugisisk stil och de flesta invånare är katoliker. Tågbiljetten från Majorda kostade ca 30 cent, sen tillkom en kort bussresa från tågstationen in till Gokarna som jag inte minns vad kostade men det var inte mycket det heller. Trots att jag hade klätt mej väldigt anständigt för ett tempelbesök blev jag inte insläppt av vakten med motiveringen att jag inte var indier men jag vet inte om det var specifikt för just det templet eller den vakten eftersom jag vet om andra västerlänningar som fått gå in i tempel där. Annars är väl vägen via Hare Krishna den enda för västerlänningar att närma sej hinduismen om jag förstått saken rätt, men det är inget som känns aktuellt för min del. ;))

I Gokarna finns några väldigt populära stränder, förutom självaste Gokarna Beach, men de kom jag mej inte för att besöka då vistelsen var kort med endast en övernattning, men jag tillbringade en stund av kvällen nere vid byns heliga ghat, vilket var en stark upplevelse i sej. Följande morgon tog jag en uppfriskande dusch utomhus i något som kändes som mitt i djungeln, men som ingick i priset för rummet jag hyrde för 3,50€, och till frukost inhandlades frukter som jag åt på väg tillbaka till Goa. Det var en helt ljuvlig start på min födelsedag.

 

Andra tips då? Tja, befinner man sej i Goa så är det ingen dum idé att skämma bort sej själv med någon skön behandling. Jag testade Ayurveda-massage hos en äldre dam i ett anspråkslöst hus med en reklamskylt utanför dörren, och när det sen närmade sej min födelsedag bokade jag in mej för två timmar på en lyxig anläggning som erbjöd behandlingar till halva priset om det var ens födelsedag. Vilket som var bättre? Kan hända att den äldre kvinnan hade mer kunskap om ämnet men hon var ganska hård i nyporna så det var svårt för mej att slappna av, dessutom var det ju en upplevelse i sej att få behandling på Taj Exotica Resort & Spa där lokalen var estetiskt tilltalande och terapeuten väldigt lågmäld och mild. Jag passade även på att förse mej med lite ayurvediska produkter för håret, håret som badade i Arabiska havet flera gånger varje dag och behövde all kärlek det kunde få i form av välgörande naturprodukter.

 

Ska man stanna ett längre tag i Indien kan det vara en bra idé att skaffa ett indiskt sim-kort till sin mobil även om wifi hittas på de flesta ställen. Tyvärr går det inte i en handvändning att gå in och köpa ett över disk som i Finland, utan det är en lite mer omständig process där man ska uppvisa både sitt pass & visum. Annat att vara medveten om är att dessa sim-kort bara gäller lokalt, så genast du korsar gränsen mellan olika delstater som t.ex. Goa och Karnataka så upphör funktionen tills du är tillbaka på rätt sida gränsen igen.

Även när man ska växla pengar gäller det att uppvisa passet, om man gör det på ett sånt ställe som det rekommenderas att man växlar pengar på vill säga. Vill man ha möjligheten att växla tillbaka till sin ursprungsvaluta innan hemfärd så måste man uppvisa kvittot på inväxlingen man gjort tidigare, så se till att växla på “rätt ställe” minst en gång och spara kvittot. Det är nämligen förbjudet att föra ut indisk valuta ur landet.

 

Ja, sen ska man helst undvika att sitta med fötterna i sanden när solen gått ner för kvällen, utan att vara insmord med något som inte insekterna gillar. Jag gjorde det bara en gång, det räckte, men blev positivt överraskad av privatläkaren jag uppsökte i Benaulim. Det var när det närmade sej kväll, ett par dagar efter att jag blivit insektsbiten, som Vinod noterade att mina insektsbett behöver läkarvård och jag traskade iväg till mottagningen, utan desto mer pengar på fickan eftersom det var i slutet av dagen. Jag tog nämligen alltid bara med mej så pass mycket pengar till stranden som jag uppskattade att skulle gå åt under dagen (för att slippa bekymra mej om ficktjuvar medan jag badade i havet). Jag berättade mitt ärende för kvinnan i receptionen, samtidigt som jag sa att jag inte har några pengar på mej. Inga problem sa hon, sätt dej ner och vänta. När det var min tur att gå in till läkaren och jag visade upp mina eländiga ben så utbrast den indiska läkaren med rikssvensk accent “ah, insektsbett!”. Dock var han inte intresserad av att fortsätta konversationen på svenska, utan återgick till engelska. Det blev hela arsenalen mediciner och smörjor som skulle hämtas ut från apoteket, totalt fem olika produkter, och jag visste instinktivt att nu gäller det nog att ta precis allt han säger att jag ska ta. Betalningen då? Samma besked både hos läkaren och apoteket: Kom och betala en annan dag. Vad blev då hela kalaset att kosta med privatläkare och mediciner, utan inblandning av någon reseförsäkring? Nu minns jag inte helt säkert men det var max 16€, och jag blev som ny! 😉

En efter en åkte de iväg, människorna jag hade lärt känna på strandhaket. Det blev fuktigare i luften för nästan varje dag och det var tydligt att monsunperioden var i antågande. De flesta var rörande överens om en sak: Vi ses nästa år. Vissa återvänder redan i oktober medan flygbiljetterna ännu är riktigt billiga, andra i november, och några lagom till nyårspartyt. Ett äldre brittiskt par återkommer varje år för sina regelbundna hälsokontroller och tandläkarbesök som kostar en bråkdel av vad de skulle betala hemma i England. Resorna är inte dyrare än mellanskillnaden och den som tror att Indien är ett u-land när det kommer till medicinsk kunskap eller tandvård har nog en förvrängd bild av verkligheten. En stor del av Goas turister kommer nämligen just för tandvård.

 

När det var dags att åka hem till Finland igen hamnade jag på en övernattning i Delhi. Följande morgon när jag skulle iväg till flygplatsen så dök den av hotellet förhandsbeställda taxin aldrig upp. Med tidspress och risk att missa flyget är det inte vidare kul att börja argumentera mot hotellpersonalen när de trollar fram en tvivelaktig svarttaxi som man i normala fall aldrig skulle sätta sej i frivilligt, allra minst ensam. Jag kan säga att det var inte en angenäm upplevelse men jag insåg att jag behövde skaffa mej en snabb “livförsäkring”. Jag plockade fram min mobil, tog ett foto på bilen framifrån med väl synlig registerplåt, samt tvingade chauffören att titta rakt i kameran där han satt bakom ratten på en annan bild. Sedan sa jag åt honom med min allra strängaste röst att jag har folk som väntar på mej på flygfältet, och att jag nu har skickat foton på honom och hans bil med registernummer till dem, och om jag inte är på flygplatsen inom beräknad tid så slår de genast larm till polisen. Jag är ganska säker på att han hittade den snabbaste vägen ut till flygfältet, och även om jag nästan skämdes lite för att jag varit så barsk så handlar det ju om att skydda sej själv. Fastän jag annars förespråkar ärlighet så var ju allt utom det att jag faktiskt fotade honom ren lögn. Inte väntade nån på mej på flygfältet, och inte heller hade jag något nät att skicka bilder med just där och då. Delhi är definitivt inte rätt ställe att gå omkring naiv i sitt eget lilla la-la-land, även om de flesta indier är väldigt fina människor.

 

Det allra svåraste med min senaste Indienresa var att jag hade flytt mitt hem, och inte ens när jag satt på planet på väg hem, i luften mellan Delhi och Helsingfors visste jag vart jag skulle ta vägen, hemma i Finland. Det var en väldigt tung hemresa, samtidigt som längtan till mina barn var stark. Jag var fylld med många motstridiga känslor, men fast besluten att överleva, åtminstone ett tag till. För mina barns skull. Ännu medan jag stod på tågperrongen och inväntade tåget norrut var jag osäker på var jag skulle tillbringa nästa natt, och därpå följande, och alla andra därefter… Jag vet inte hur långt jag hade kommit på tågresan när jag skickade iväg ett sms, men det dröjde inte länge innan jag fick till svar “Vi hämtar dej i Bennäs!”. Jag for aldrig tillbaka till det som hade varit mitt hem. Det finns de som hävdar, å det bestämdaste, att Goa var min räddning, att det långa fysiska avståndet var avgörande för utgången, för min återhämtning, även om jag vill påstå att det är summan av flera lyckliga stjärnor i mitt liv. ♥

 

Den som följer mej på min privata instagram @oasenprana har sett en hel del foton från min vistelse i Goa & Gokarna (2016). Jag ska reposta några av dem på bloggens instagram @bloggenlyckligarenu nu ikväll för den som vill se.

I ett tidigare inlägg länkade jag till en ny video med Hang Massive, killarna jag ironiskt nog träffade på planet mellan Goa och Delhi.

Idag tänkte jag avsluta med en färsk video inspelad i solnedgången på en av Goas många stränder där de också medverkar: Dragon Eyes / GOVARDO ft. Hang Massive.

 

Dela gärna! ♥