Susanne Broända 2017 Vadstena, Sverige. Fotograf Aamod & Sophelia www.balanceisjoy.se/fotografi

Plötsligt stod hon där framför mej, en helt underbar varelse som jag aldrig hade träffat tidigare men som ändå kändes så bekant. Mellan oss fanns ett bord med diverse kristaller och smycken och hon hade stannat upp inför en av dem som hade fångat hennes intresse. Hon ställde en fråga och jag lade märke till ett ovanligt lugn i hennes sätt att kommunicera, ett väldigt mjukt och behagligt sätt, olikt någon annan jag tidigare träffat. På ett väldigt kort ögonblick resonerade vi med varann som om vi hade känt varandra för alltid. Hon ursäktade sej och sa att hon skulle hämta något hon ville visa mej angående det vi pratade om, och kom snabbt tillbaka med en bok, uppslagen vid ett visst kapitel. Jag läste och kände igen mej i texten, det var så jag rös. Vi gjorde en bytesaffär den dagen; hennes bok mot en speciell kristall.

Båda kände vi att det var någon form av magiskt möte och det var en självklarhet att vi skulle ses igen!

Vid den tidpunkten var mitt liv allt annat än lugnt och harmoniskt, även om jag just vid timmarna när våra vägar korsades hade en liten time-out, enkom för evenemanget vi båda deltog i. Att hon skulle komma att bli en av de allra käraste vänner jag någonsin haft visste jag inte då, men med tanke på hur äkta och viktig hon kändes för mej redan från början så var det oundvikligt. Kalla det ödet, något som gäller även värdefulla vänskapsrelationer, inte bara romantiska förhållanden.

Susanne gjorde inte bara min Auratransformation utan hon hjälpte mej också att komma i kontakt med min inre eld som jag hade kuvat alldeles för länge för att jag skulle må bra, och hon berättade om saker hon såg om både min fysiska kropp och om min själ, saker som verkligen lyfte mej. Hon var helt enkelt Ängeln som visade sej och bar mej när jag verkligen behövde bli buren. ♥

Varje gång jag träffat Susanne har det på något sätt känts högtidligt för mej, våra träffar har varit som värdefulla skatter som jag aldrig tagit för givet. Precis som om jag hade vetat, även innan jag visste. Det här inlägget om Susanne har verkligen låtit vänta på sej, jag hade nämligen trott att jag skulle skriva och publicera det för länge sedan men jag har inte kunnat göra det förrän nu. Jag har velat skriva och berätta om vilken fantastisk djurkommunikatör hon är, att alla som har djur borde anlita henne både för djurens och sin egen skull. Jag har velat berätta hur hon fått mitt hjärta att öppnas igen tack vare hennes kommunikation med Zack. Jag har velat berätta om den fantastiska konst hon skapar och om budskapen hon kanaliserar medan hon målar, budskap som hon sedan förmedlar så ödmjukt och vackert. Jag har velat berätta om vilket engagemang hon har för djuren, om hennes artiklar som bl.a publicerats i utlandet, om den non-profit organisation som hon grundat tillsammans med sin man, liksom välgörenhetsfestivalen som hade premiär i fjol. Allt detta har jag velat berätta, men det har varit så svårt för mej att göra det, utan att nämna det som jag inte fått berätta, det som anförtrotts mej med ett djupt allvar. Visst, jag kunde bara ha utelämnat den biten, att det blivit något allvarligt fel i hennes kropp, men någonstans var jag rädd att promota hennes fantastiska tjänster av rädsla för att hon skulle få fler förfrågningar än hon orkade bemöta just då, och jag vill skriva öppet och ärligt från mitt hjärta för hon är mej så kär. ♥

För ett tag sedan tipsade Susanne mej att se filmen UNREST och jag grät såna floder av sorgetårar även efter filmen att jag behövde förklara för mitt barn som bor hemma varför jag var så otroligt ledsen. Liksom många andra svårt sjuka har även Susanne blivit väldigt fult bemött av vissa läkare, men när dagen kom för henne att kliva ombord på planet till Göteborg för att besöka en specialistklinik så kände jag ett lugn, som om jag var förvissad om att hon nu kommer att få hjälp till ett friskare liv, att allt har en mening och om någon kan lyfta fram kunskap och öka medvetenheten kring ME så är det Susanne. ♥ Kanske är det hennes Dharma? För några veckor sedan gick Susanne ut med sin diagnos på Facebook, så nu är det ingen hemlighet längre. Hon har redan påbörjat arbetet med att öka kunskapen kring ME bl.a genom ett nyöppnat instagramkonto, jag hoppas ni vill följa @me.cfs ♥ I slutet av inlägget hittas länkar till Susannes företag & välgörenhetsprojekt.

Vi har ett starkt vänskapsband, Susanne och jag, ett band som går tillbaka betydligt längre i tiden än detta liv. Vi var tvillingar i en annan tid, ett liv där vi aldrig svek varandra trots den grymma tortyren vi utsattes för. Den lojaliteten, respekten & kärleken för varandra har vi med oss i detta nu. Inte undra på att vi kände igen varandra redan den första gången vi sågs, att det kändes så högtidligt. I denna inkarnation delar vi inga blodsband vad vi vet om, men vi delar fortfarande födelsedag även om jag kom hit sju år innan henne denna gång. Susanne fyller alltså 40 år idag och jag skulle bli väldigt glad om DU vill vara med och fira livet i alla dessa former genom att ge en gåva till en välgörenhetsorganisation som ligger Susanne väldigt varmt om hjärtat, Humane Society International. Susannes födelsedagsinsamling på Facebook stängs ikväll (4:e mars), så skynda på om du vill vara med och bidra till något meningsfullt! KLICKA här för att hitta insamlingen och skänk en gåva som gör skillnad! 

Med det önskar jag dej Susanne en riktigt fin födelsedag! Jag hoppas att semestern i värmen kommer att göra din kropp riktigt gott, och att vi kan ses snart igen! ♥ Kram ♥

Övriga länkar hittas här:

Dela gärna! ♥

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.