Min anmälan skickades in strax innan årsskiftet 2016/2017 till den person som enligt patientombudsmannen var rätt mottagare. Jag vill påpeka att jag vid den tiden mådde betydligt sämre än jag gör idag, och jag lade ner krafter jag knappt hade på att skriva anmälan/klagomål enligt bästa förmåga. Nu när jag läser texten ser jag grammatiska fel och i vissa fall ordval som jag skulle formulera annorlunda idag, men jag tror att både de som mottagit texten tidigare och de som läser den nu förstår vad det är jag försökt kommunicera. Åtminstone de som vill förstå. De som inte vill förstå skulle inte heller göra det även om texten var helt grammatiskt korrekt, och jag vill visa den precis sådan som den skickades iväg. Jag ber om ursäkt för den usla kvalitén på de skärmdumpar som jag delar här. Jag valde att presentera texten på ett sätt där jag relativt enkelt kunde sudda ut namn utan att gå in och radera namn.
Om du inte redan läst inlägget jag postade igår, Ett av många myndighetsövergrepp /Del 1. så rekommenderar jag att du gör det. Ta gärna del av kommentarsfältet också, det är nämligen horribla saker som är satta i system när det kommer till maktmissbruk inom vården.
Vart tog jag vägen då när jag stod där i centrum av Vasa, halvt i chock över det fruktansvärda läkarbesök som jag så önskar att jag hade haft inspelat på mobilen?? Det var en fredag och det var massor med folk i farten där kring lunchtid. Jag var alldeles för uppriven för att ens ringa en taxi, eller ens komma att tänka på att det fanns en taxihållplats alldeles i närheten. Istället styrdes mina steg iväg bort från de mest trafikerade gatorna iväg till Klemetsögatan, till en adress jag hade snappat upp tidigare tack vare ett inlägg på instagram. Jag blev inbjuden på en kopp te på kvinnornas kontor, och konstaterade snabbt att det var nog det bästa stället jag kunde befinna mej på just då. Att först och främst faktiskt bli trodd av det jag berättade att nyss hade hänt, och därefter peppad av Anne Manner som bl.a skrivit böckerna “Ta ett piller och var tyst!” samt “En mur av ryggar” var nog det bästa som kunde hända den dagen. Om det är något Anne Manner besitter så är det civilkurage, och det hon uttalade i mitt öra när vi kramade om varann innan vi skildes åt gav mej så mycket kraft. Tack för det!! ♥
Därefter gick jag tillbaka in till centrum för att äta på RAAWKA, och medan jag satt där gjorde jag ett inlägg i en hemlig facebookgrupp för att ventilera dagens erfarenheter med folk jag hoppades skulle förstå. Ja, jag möttes inte bara av förståelse utan även av flera personer som kunde berätta om liknande övergrepp av samma läkare, antingen hade de själva eller deras familjemedlem blivit riktigt illa behandlad av honom, eller så visste de via sin egen yrkesroll inom vården att han var ansedd som en av de läkare man ska undvika till varje pris. Nu skriver jag det här med väldigt välvalda, diplomatiska ord. Det jag fick beskrivet för mej levererades med betydligt hårdare ord. Stärkt av den vetskapen uppmuntrade jag alla att anmäla honom för grovt tjänstefel om de inte redan gjort det, och tänkte att det här med att “många bäckar små” skulle göra skillnad. Tillräckligt många anmälningar, från flera olika patienter, måste ju leda till något, eller hur?
Skulle tro det. Inte när de alla håller varandra om ryggen. Därför tar jag fortsättningen här istället. /Annika
Betänk orden som står i Valviras broschyr “Patienternas rättigheter” som jag citerat i anmälan/klagomålet, och det faktum att det “bara är i riktigt allvarliga fall” som man får skicka in en anmälan dit, och till de riktigt allvarliga fallen räknas de fall där patienten dött av läkarens klåpande. I annat fall kan man välja att ta det till en mildare instans och därifrån ta det till rätten, vilket knappast är värt besväret eftersom domare och nämndemän inte sällan hör till samma klubb som läkaren själv.
I ett senare inlägg kommer jag att dela med mej av hur den berörda läkaren bemött min anmälan/klagomål, samt hur överläkaren som godkänner köptjänster av denna läkare bemött mina klagomål.
Du kan nu läsa det inlägget här: Tvångsmedicinering, svart på vitt! / Myndighetsövergrepp Del 3.
Dela gärna! ♥
Jag läser detta och får en intensiv ilning under lång stund i kroppen. Detaljer skiljer sig från mina upplevelser men det är skrämmande lika ändå.
Jag resonerar som du och har reagerat som du. Jag har känt mig både maktlös och panikslagen.
Dessa läkare vet att vi är i beroendeställning – ofta just för att få intyg eller exempelvis remisser.
Jag fick ju av en slump en fantastisk psykolog. Hon hade gjort en c-uppsats under sin psykologutbildningen om just c-ptsd! Den finns att läsa på internet. Jag ska försöka hitta den. Hon berättade att c-ptsd inte är en godkänd diagnos enligt DSM och därför inte heller en psykiatrisk ’åkomma’ (hittar inget bra ord)
Finns det inte som diagnos – vad ska de då utreda? Emotionell misshandel som vi utsätts för finns alltså inte..
Jag utreddes av henne ändå. Hon förklarade att hon inte kunde sätta diagnosen c-ptsd (eftersom den inte finns enligt DSM) men att kombinera ptsd med andra ångesttillstånd som motsvarade C-ptsd kunde ge mig rätt till behandling!
Lite svårt att förklara detta lättbegripligt på text.
Vad jag förstått (iallafall i Sverige) är inte narcissism t.ex något de fördjupat sig o alls i sin psykolog eller psykiater utbildning. Ok – självklart har de med största sannolikhet läst om narcissism – likt som de säkert läst om andra personligheter.
Narcissism räknas ju som personlighet och inte som sjukdom. Det känns ju rimligt att de i sina universitetsstudier kanske mer fördjupat sig i psykiatriska diagnoser som de ska arbeta med och behandla.
Så narcissism är ingen sjukdom. Men en narcissist gör människor mycket själsligt sköra och människor utvecklar svåra tillstånd som c-ptsd. En ond cirkel för oss som drabbas.
Jag fick en tid träffa en annan fantastisk psykolog efter att jag fått min ptsd diagnos. Jag frågade psykologen varför ingen under åren bekräftat att jag levt med en människa med narcissistisk / Sociopatisk personlighet – iallafall osund personlighet. Jag fick till svar att det vore ett tjänstefel att uttala sig om tredje person som de inte träffat. Jag kan förstå de har dessa ramar men ändå…??! Har man upplevt detta så kanske man förstår min frågeställning..
Jag läser och skriver och engagerar mig i ännet narcissism, sociopater och vad som händer med de som utvecklat c-ptsd. Jag frågade psykologen också varför jag fick sådan ro i att fördjupa mig i allt om dessa människor. Jag kan läsa artiklar i timmar och bara få ro!
Han svarade att han trodde det beror på att det är något jag känner igen, det är inget främmande och det är något tryggt i det. Jag har sett att denna psykolog engagerar sig med att skriva artiklar och debattera om psykisk ohälsa. Jag tror han verkligen bryr sig. Precis som psykologen som fångade upp att det kunde varit c-ptsd jag utvecklat.
Nu svävade jag ut lite.
Jag blev djupt berörd av detta inlägg du skrev, likt det du skrev igår.
Att retraumatiseras av någon man är i beroendeställning till väcker mycket svåra känslor. Det blir ett övergrepp på övergreppet. Och nätt och jämt man tror sig orka överleva ett endaste övergrepp.
Jag har tappat min naturliga tillit till bl.a läkare och behandlande terapeuter. Jag har haft turen att träffa bra också men vet att det var en slump och tillfällighet att jag fick hjälp att komma dit jag är idag.
Ett emotionellt övergrepp är ett övergrepp oavsett det är av en partner, vän, arbetskamrat eller myndighetsperson. Det är ofta så svårt att förklara – framförallt då för de som aldrig upplevt det vi upplevt. Men jag kanske skulle förklara det som att om person A högg mig med en kniv i benet och person B också – så får man ju bådas hugg. Det finns ju ingen ’mängdrabatt’ på någon form av misshandel. Tvärtom..
Tack att du delar med dig av din historia och att du tagit del av min och andras.
Jag mår dåligt av allt du fått utstå, kränkningar!