För att inte inläggen ska bli för långa och för tunga att läsa så delade jag upp dem i #1 & #2, kanske fler längre fram… ;)) Den första delen hittar du alltså HÄR.

Editerad 9.1.2018.

Min syn på narcissim då?  Jo, jag sällar mej till skaran som påstår att narcissism ligger på ett spektrum, att vi alla besitter åtminstone lite narcissism, annars skulle vi inte överleva helt enkelt, många besitter en sund mängd narcissism och vissa alldeles för mycket så att någon i deras omgivning lider. 

Föreställ dej en linje som går från vänster till höger. I mitten av linjen hittas de människor som besitter en sund mängd narcissism. Längst till höger hittas de som uppvisar så stark narcissism att de uppvisar psykopatiskt och/eller sociopatiskt beteende. Från mitten ut mot vänster hittas olika grader av medberoende människor, de som alltid sätter andra före sej själv och därmed har väldigt lite narcissism. Ross Rosenberg förklarar detta i sin bok The Human Magnet Syndrome: Why We Love People Who Hurt Us hur vi dras till de som är våra motpoler på den skalan. Det är bara att gratulera de som befinner sej i mitten av skalan, de som attraheras av lika sunda personer som dem själva! Grattis! ♥

Det finns även hopp för de som befinner sej för långt till vänster, men det innebär en hel del jobb med att läka sår från barndomen (kan ligga i det undermedvetna), och för att du ens ska kunna påbörja den resan så måste du först komma till insikt om att du har en narcissist i din närhet och ta dej bort från den giftiga miljön, därefter kan du själv börja med att ta hand om det lilla sårade barnet inom dej. Ju friskare du blir, desto lättare har du att sätta gränser för folk som vill trampa över dem, desto längre mot mitten av linjen rör du dej. Du börjar inse ditt sanna värde och ger inte längre andra utrymme att trycka ner och förminska dej. Grattis, du är på rätt väg! ♥

De som befinner sej lite väl långt till höger på linjen skulle jag verkligen akta mej för att tro på överhuvudtaget, eftersom narcissismen är så stark att benämningen är personlighetsstörning, och det är inget man tillfrisknar från som om det vore en botbar psykisk sjukdom. Det är ingen skillnad vilka snyfthistorier eller kärleksförklaringar som serveras i samband med diverse terapifomer; det är min personliga övertygelse att de aldrig någonsin kommer att bli mer ödmjuka, den enda förbättringen är att de under en tid kan låtsas ha förändrats, och ärligt talat, det ser jag verkligen inte som någon förbättring annat än att deras teaterapa tagit sej till en helt ny nivå för att kunna fortsätta manipulera sin omgivning. Den enklaste förklaringen till att de med ett alldeles för stort ego inte kan bli hjälpt är att de håller sej som bättre än alla andra och inte vill bli medelmåttor som de anser alla andra vara. Som när någon sålt sin själ till Satan; de är så rädda att mista de “superkrafter” de fick med dealen, så de sitter liksom fast där, för evigt livrädda att bli avslöjade för att också vara små rädda barn med traumatiska händelser i barndomen, som aldrig kände sej älskade av sina mammor och/eller pappor, det som är orsaken till att de ständigt måste få bekräftelse av kvinna efter kvinna, eller man efter man, eller vad-som-helst… även när de utåt sett lever i monogama förhållanden. Kära medberoende, bespara dej själv ytterligare smärta och förvänta dej inte att ni ska mötas halvvägs på linjen för det kommer aldrig att ske, oavsett vilka löften du fått serverat under ett eller flera Hoover försök! ♥

Jag vill även framhålla att det som jag ser som faran med det som jag tar mej friheten att så fräckt kalla “new-age-bullshit” är bl.a. teorin om att allt vi ser i andra är egenskaper vi själva besitter, att vi bara ser en spegling av vårt eget inre, och att vi bara ska omfamna och älska alla vi möter för att befria oss själva? My Ass!! Kanske stämmer det i början av relationen när narcissisten spelar rollen av att vara den perfekta matchningen för oss, alltså under tiden vi svävar på de rosa molnen då vi ser våra egna fina egenskaper i partnern.

Sen när den där sunkiga blodsugande varelsen slagit klorna i en på riktigt och börjar visa sitt sanna jag så visar hen visserligen mörkret som finns inom oss alla, men det är stor skillnad på att leva ut mörkret och hänsynslöst skada andra människor, och att delvis bestå av mörker. Det är där jag menar att det blir så fel att påstå att narcissisten är vår spegelbild som bara visar oss vilka vi själva är innerst inne, för nej, vi är inte såna monster!

Däremot håller jag med om att narcissisten hjälper oss hitta våra sår, jobba med vårt inre och även omfamna och älska vårt eget mörker fastän det svider. Förnekar man att man bär på något mörker överhuvudtaget utan tror att man är idel solsken och blomsterdoft så behöver man kanske få en ordentlig reality check och ibland levereras den käftsmällen av en narcissist. För att överhuvudtaget kunna påbörja en läkning så måste man först bort från det som förgiftar ens sinne, sen behöver man nog återhämta sej och samla krafter ett tag innan man på riktigt har energi att påbörja det som vissa kallar skuggarbete (shadow work). Hoppar vi över den fasen är risken stor att följande partner dyker upp för att lära oss läxan vi missade med föregående partner.

Det vi som medberoende ser i ett möte med en narcssist är vilka sår vi bär på som behöver läkas, för hen triggar dem verkligen. Vår uppgift är att lägga märke till dem och läka dem, och när vi läker dem minskar vår grad av medberoende. När vi vågar se att vi också har mörka sidor (som vi har förstånd att inte utnyttja) och accepterar dem så har vi lättare att älska oss själva precis som de vi är.

När det kommer till förlåtelse så förespråkar jag att du alltid ska sträva till att förlåta dej själv, för att du lät dej luras, för att du inte visste bättre. Förlåt dej själv och älska dej själv med alla dina fel och brister, villkorslöst. Den villkorslösa kärleken är till för Dej! ♥ Den största fällan inom flumvärlden är att vi förväntas älska alla villkorslöst, och tro att det finns något gott inom alla och aldrig höja vår röst när någon behandlar oss illa. Av personlig erfarenhet kan jag berätta att det var precis det idealet som ledde mej käpprätt till vänster på linjen, förutom mina sår från barndomen, ett perfekt byte för hungriga rovdjur. Idag har jag förflyttat mej betydligt längre mot mitten, steg för steg, annars skulle jag inte sitta här och skriva den här bloggen utan att skämmas ens det minsta. ♥ Skammen är nämligen inte min att bära. ♥ Inte nu längre. ♥ Det betyder inte att jag kommit längre ifrån den universella sanningen. ♥ Att vara upplyst är att även se bakom dimridåerna, inte att leva i la la land och förneka mörkrets existens. ♥ Det finns de som kallar sej andliga lärare som lär ut magiska ritualer för att kvinnor med sin kärlek ska kunna “rädda” sina missbrukande narcissistiska partners. Jag vet, för jag har fått såna instruktioner skickade till mej när jag var som mest åksjuk i vansinneskarusellen jag bara ville stiga av. I ärlighetens namn testade jag aldrig ritualerna, utan jag insåg att den självutnämnda andliga läraren var snäppet mer medberoende än mej så jag tog mitt eget förnuft till fånga och hoppade av karusellen  i farten istället för att tro att min kärlek skulle “rädda” någon som medvetet gjorde mej illa. Uppvaknandet är ofta smärtsamt men ack så nödvändigt om vi vill leva ett lyckligt liv. ♥

Ja, alla sunda varelser består av både ljus och mörker, det är sant, men gör dej själv en tjänst och förväxla inte det med uppfattningen att det nog finns något gott innerst inne i narcissistiska psykopater också, för det gör det inte. Finns det något där som inte är ondska så är det enbart tomhet. Ett stort svart hål som du aldrig kan fylla, inte ens fastän du ger ditt allt och själv går under på kuppen.

Fortsättning följer HÄR.

Dela gärna! ♥