Mitt absolut längsta inlägg hittills (över 4300 ord -herreguuud!!), inlägget som jag under hela veckan övervägde att inte alls publicera här, utan spara till min bok. Efter dagens väninne-brunch stod det klart: Jag tar risken att få en skitstorm av upprörda kvinnor som tycker det är osolidariskt av mej att berätta om kvinnor som beter sej fruktansvärt illa. Sanningen är ju den att det narcissistiska finns både bland kvinnor och män, och ja, forskningen har faktiskt visat att en narcissistisk kvinna gör betydligt större skada för sin familj än vad en narcissistisk man gör, det sagt utan att förminska misären manliga narcissister ställer till med. Tack så hjärtligt för fin respons från både kvinnor och män för inlägget Den kvinnliga narcissisten: världens giftigaste rovdjur?! ♥♥♥

Innan jag delar med mej av mina erfarenheter av de jag upplever som kvinnliga narcissister vill jag passa på att göra ett statement: Ingenstans påstår jag att dessa kvinnor är diagnosticerade med vare sej en personlighetsstörning eller någon mental sjukdom, eller att de ens har en personlighetsstörning. Det enda jag gör är att berätta om mina egna upplevelser av personer som genom sina handlingar har uppvisat tydliga narcissistiska tendenser. Samma gäller även alla män jag nämner. Det finns ju alltid två sidor av varje historia ∼ och så finns det chathistorik och skärmdumpar… ;))

Sommaren 2016. Jag blev uppringd av en kvinna som jag hade träffat vid ett fåtal tillfällen under våren/sommaren. Hon hade hört mej nämna något om en festival i vårt västra grannland som verkade intressant och hon var nu väldigt nyfiken på att få veta mera. Ju mer jag berättade desto ivrigare blev hon att vi skulle åka dit tillsammans, speciellt som jag råkade nämna att en kille jag kände hade erbjudit mej logi hemma hos honom istället för att han skulle hänga med mej och tälta på festivalen som jag tidigare hade föreslagit för honom. Vårt intensiva telefonsamtal varade kring två timmar och hon hade avslutat samtalet med uppmaningen att jag genast skulle boka båtbiljetter åt både henne och mej och komma ihåg att även boka plats för hennes bil, så skulle hon se till att skaffa festivalpass åt oss. Ja, och så krävde hon att jag skulle fråga min kompis om hon också kunde bo hos honom. Krävde mer än undrade. När jag hade fått grönt ljus av kompisen att han var ok med att jag hade en till person med mej som skulle bo hemma hos honom i tre nätter och bokat båtbiljetter tur/retur så konstaterade jag med en simpel huvudräkning att mellanskillnaden mellan båtbiljetterna och festivalpassen var så pass stor att det även skulle täcka upp för alla bränslekostnader med råge.

Natten innan avfärd sov jag väldigt dåligt, fanns flera orsaker till det men den främsta var väl att jag låg i ett till synes väldigt vackert gästrum men där var jag till min stora förvåning noterade att lakanen var allt annat än rena och att det låg massor med sand i sängen. Visst, jag borde ha stigit upp och gått ut och dammat av det värsta men någonstans så ville jag inte vara till besvär eftersom klockan var mycket och hon hade mött mej i nattlinne vid min ankomst, så mest låg jag där som ett frågetecken och undrade hur det är möjligt att man missar att bädda rent i gästrummet, speciellt när man har städhjälp och det inte finns några barn att röja upp efter. Att det var ett medvetet val av henne kunde jag inte tro just då. Samtidigt som jag låg där kände jag den där migränaktiga spänningshuvudvärken komma krypande, den som vanligtvis förvarnar när mensen är på väg. Det var verkligen dålig timing för en lång roadtrip om man säger så. Ombord på färjan försökte jag vila så gott jag kunde men även om hon skulle sitta och jobba på sin dator så pladdrade hon på i ett, bl.a om sin ADHD och om sin avsky för nån fb vän som hade fräckheten att skylta med sin gravida mage på fb. Med en ilsken min tryckte hon upp bilderna i ansiktet på mej och de var ju riktigt fina och smakfulla bilder så jag förstod inte då vad det var som gjorde henne så upprörd, jag ville helst bara blunda och vila. Vi hamnade att vänta flera timmar i Umeå eftersom en annan person hade blivit lovad samåkning därifrån till festivalen så det blev en väldigt lång dag för oss alla där det blev lite drama eftersom hennes bilnycklar plötsligt var försvunna, bilnycklar som sedan hittades i en hylla i matbutiken efter att väskor och fickor hade rotats igenom under diverse känsloutbrott. När det sen var dags att åka iväg med sikte på slutdestinationen valde jag att stuva in mej i baksätet med packningen i hopp om vila, migränen var ett faktum och när jag efter 16 timmar på resande fot klev ur bilen så visste jag att jag inte skulle palla att sova i samma rum som henne även om det hade varit planen. Jag frågade honom om det var ok att jag sover på soffan i hans vardagsrum istället och bäddade med nymanglade lakan som jag haft med till oss båda, först åt henne i gästrummet och sedan åt mej själv i vardagsrummet.

Följande morgon mådde jag bättre men var ännu ganska mör. Efter morgonduschen påpekade jag att jag hade känt mej väldigt välkommen hem till honom när jag hade sett hans välförsedda arsenal av mensskydd i badrummet (trots att jag själv enbart använder menskopp), jag hade ju meddelat honom under resans gång att jag mådde rätt illa och varför, och det var ingen hemlighet att han var van att ha kvinnor omkring sej även om han just då bodde ensam. Ingen av oss hade nån brådska någonstans den dagen så vi tog det lugnt och käkade en sen frukost tillsammans innan det var dags att söka oss iväg mot festivalområdet där det skulle vara marknad med fritt inträde fram till ett visst klockslag. Plötsligt meddelade hon från ingenstans att hon just hade noterat att det inte hade dragits några pengar från hennes konto för våra festivalpass så vi måste åka iväg och hämta ut pengar för att kunna betala in oss vid porten istället. Vid det här laget hade jag redan blivit väldigt trött på hennes fräckhet som jag hade bevittnat så jag svarade att det inte är VI som ska hämta ut pengar, utan hon, för jag hade redan betalt mer än både bränsle och festivalpass tillsammans och nu är det hon som får fixa det. Mind you: Det var hon som hade insisterat på att vi skulle iväg på den här festivalen, inte jag! Vi enades om att åka iväg till närbutiken alla tre tillsammans för det var nämligen där man kunde lyfta kontanter och vi behövde även handla lite mat. I matbutiken betedde hon sej väldigt konstigt, viskade åt mej att jag vet väl om att vi kommer att hamna att betala för en del av maten? Det är väl självklart svarade jag, och fortsatte plocka varor i korgen som hängde på min arm, införstådd med att jag skulle betala allt jag plockar i den korgen.

Ja, för att snabbspola lite grann så sitter vi sedan i två olika bilar på parkeringen utanför butiken: Han och jag i hans bil, väntandes på henne. Hon sitter i sin bil, pratandes i telefon samtidigt som hon kollar grejer på sin dator. Hon hade inte kunnat lyfta några pengar på sitt bankkort och behövde flytta över pengar mellan olika konton. Jaha. En stund senare meddelar hon att det inte fanns några pengar på företagskontot heller pga att semesterpengarna betalats ut åt anställda och att hon nu var i kontakt med sin make om saken. Jaha. Lite senare meddelar hon att vi måste vänta ännu för att hon måste skicka in ett par jobbansökningar just där och då. Jaha. Även om han och jag har det väldigt trevligt där vi sitter och småpratar i hans bil mumsandes på lite godis så inser jag det idiotiska i att vi ska sitta i en bil på en parkering och vänta i fler evigheter på nån som plötsligt sitter och skriver jobbansökningar istället för att bege oss till festivalområdet och gå på marknaden, så jag föreslår det, att han och jag åker iväg dit så kan hon komma när hon är klar, det är ju ändå fritt inträde till marknaden och de hade redan bestämt att vi skulle åka med två bilar. Festivalen var på en väldigt naturskön plats och arrangören hade verkligen lyckats samla ihop många intressanta utställare. Vi strosade omkring där, vädret visade sej från sin bästa sida och jag kände plötsligt starkt för att ensam gå in till Gudinnetemplet för att tända ett ljus för en kvinna som hade stor betydelse för min familj, en kvinna som jag visste mådde dåligt. I templet möttes av en underbar prästinna som frågade om jag ville bli renad, jag tackade ja, berättade varför jag var där och när hon var klar visade hon mej platsen framme vid altaret där jag fick tända ljus och sitta så länge jag behövde. Det var för mej en väldigt stark upplevelse, det kändes som ett stormande hav, som en kamp, och mina tårar forsade nerför kinderna, det var så otroligt omvälvande. Efter ett tag förflyttade jag mej till en annan plats i templet för att göra platsen framme vid altaret tillgänglig för någon annan, och jag satt kvar där, alldeles tom, lutandes mot väggen ända tills det meddelades att området skulle stängas och utrymmas för att öppnas på nytt ett par timmar senare. När jag kom ut från templet stod han där utanför väntandes på mej, redo att åka hem. Hon kom plötsligt stormandes med tårarna sprutande som den värsta Drama Queen och slängde sej om halsen på honom, hon hade nyss fått veta något om ett tidigare liv där hon hade varit den flitigaste sexslaven i ett harem och därför var hon barnlös i detta liv, typ. En liten stund senare visade hon ivrigt upp en massa stuff hon hade köpt åt sej på marknaden och jag undrade i mitt stilla sinne hur i hela friden hon hade haft pengar till allt det om hon inte ens hade pengar att lösa ut våra festivalpass som vi skulle behöva till kvällen och resten av helgen?! Vi blev avbrutna av kvinnan som hon nyligen hade varit på session hos, hon hade nämligen glömt att betala en del av sina inköp så hon blev ombedd att gå tillbaka och betala för sej. Strax innan vi skulle gå ut genom porten så berättade hon att hon hade frågat sin pendel om hon skulle åka tillbaka dit till kvällen och den hade svarat ja. Hon hade även frågat samma pendel om min kompis skulle med på kvällen och den hade sagt nej. Inte heller jag skulle med på kvällen fick jag veta att hennes pendel hade sagt. Väldigt praktiskt för henne, då skulle hon ju klara sej undan att lösa ut mitt inträde… ;)) Så som allt hade utspelat sej så långt så måste jag säga att jag mycket hellre hade en hemmakväll med honom istället för att åka tillbaka till festivalen med henne. Väl tillbaka hemma hos honom var vi alla trötta så vi sökte oss till våra egna bäddar för lite vila innan kvällen. När hon sen skulle iväg blev hon sur på mej när jag tackade nej till att följa med och en vild gissning från min sida var för att hon nu skulle hamna att lösa ut inträdet själv och jag kunde inte bry mej mindre. Hade det hänt under normala förhållande att nån blivit strandad med ett bankkort som inte fungerar så hade jag självklart erbjudit mej att lösa saken, men eftersom det blivit kristallklart för mej hur hon systematiskt försökte roffa åt sej utan att själv vara det minsta generös så bestämde jag mej helt enkelt för att lägga ner foten. Att surheten även handlade om svartsjuka från hennes sida hade jag ingen aning om då, men det skulle jag bli varse följande morgon.

Vi hade en riktigt härlig kväll tillsammans han och jag. Vi fixade middag med levande ljus, delade på vinflaskan jag hade haft med mej och njöt av det faktum att vi äntligen befann oss på samma ort. Vi hade snubblat på varann några år tidigare i någon Facebookgrupp och utvecklat nån form av vänskap där vi delade artiklar, chattade och Skypade med ojämna mellanrum -med undantag för tiden när jag var ringmärkt av en väldigt svartsjuk typ, då hade vi i princip ingen kontakt alls för husfridens skull, men nu satt vi alltså där och trivdes väldigt bra i varandras sällskap. Efter middagen slappade vi i soffan och det mest intima var antingen fotmassagen han gav mej eller handmassagen jag gav honom i gengäld. Inget hångel överhuvudtaget, inte ens den minsta lilla puss. När hon sen sent på kvällen kom in med nyckeln hon hade anförtrotts så erbjöd vi henne självklart att göra oss sällskap i den stora soffan för att berätta hur det hade varit på festivalen. Hon visade upp ännu flera inköp och överräckte dessutom ett festivalpass åt mej för de resterande dagarna, samtidigt som hon hade en nedlåtande utläggning om att kvällens program på festivalen bara hade varit nån slags sammankomst för inbördes beundran som egoboost för arrangören och hennes gäng. Jaha. Så småningom var det dags att ställa sej för natten och när de andra hade gått in till sina respektive sovrum och jag var ensam kvar i vardagsrummet och hade krupit ner under täcket tog jag en titt på mobilen, bara för att få veta att kvinnan jag hade tänt ljus för i Gudinnetemplet hade tagit sina sista andetag under kvällen. Med ens förstod jag att det hade varit hennes känslor jag hade känt så starkt medan jag hade tänt ett ljus för henne, en tung sak att ta in och jag försökte vara så tyst jag kunde för att inte störa de andra. Jag sov inte många timmar på den våta kudden den natten…

Följande morgon hade vi tidig väckning för att komma oss iväg i god tid, hon och jag. Han skulle stanna hemma och ha sovmorgon. Till min stora förvåning hörde jag hur hon högljutt rotade i hans frys ute i köket för att hitta bär till morgongröten hon hade kokat, utan minsta hänsyn till att hon befann sej i någon annans hem, någon som dessutom låg och sov vägg i vägg med köket. Natten innan hade hon kommit ut i köket iklädd svarta underkläder i samband med att jag varit uppe på toa, och när hon såg att det var jag som kom ut från badrummet roffade hon surt åt sej av hans magnesium kosttillskott och rörde ihop ett glas dricka åt sej innan hon argt återvände till gästrummet. Vi hann knappt lämna hans gårdsplan den morgonen innan hon började skälla ut mej fullständigt. För att jag hade flirtat för mycket med honom. Ursäkta mej?? Jag trodde knappt mina öron. Men hon var alltså på fullaste allvar helt rabiat av svartsjuka och skällde ut mej för hur hemskt det hade känts för henne tidigare när hon hade stått i köket för att fixa tevatten och hon hade HÖRT hur vi hade hånglat i vardagsrummet, och hur fruktansvärt dåligt hon hade mått kvällen innan när hon skulle komma hem från festivalen och var livrädd för att hitta oss två i säng med varandra. Ur mitt perspektiv var ju hennes beteende rent av skrattretande men jag var alldeles för trött och ledsen efter dödsbudet natten innan att jag inte orkade skratta utan jag började gråta. För det första hade vi inte hånglat överhuvudtaget. Det hon hade hört var inget annat än att han tyst hade omfamnat mej och vi stod länge stilla tätt tillsammans innan vi båda drog ett djupt andetag och suckade för att sedan släppa varann. Och vad om vi HADE hånglat med varann?? Och vad om hon HADE hittat oss i sängen tillsammans?? Så vitt jag vet så var/är hon en gift kvinna så hennes svartsjukeutbrott var ju fullständigt befängt. Att jag var singel rådde det inga som helst tvivel om. Dessutom var det ju inte jag som hade rusat fram och slagit armarna om honom med orden “Åhhh Guuud vad du är snygg!!!” den allra första morgonen vi vaknade där och han kom ut ur sitt sovrum i bar överkropp… Jo, jag noterade också att det inte alls sved i ögonen när han stod där i dörröppningen men eftersom jag har en blyg sida och fortfarande låg under täcket i soffan så valde jag att tyst borra ner ansiktet i kudden istället. Att han öppet droppade komplimanger åt mej med jämna mellanrum gjorde henne tydligen galen av svartsjuka, men inför honom spelade hon sin teater väl och sen skällde hon ner mej fullständigt när han var utom hörhåll. För att jag hade flirtat för mycket. Giv mej styrka! När jag gråtande satt där i hennes bil den tidiga morgonen och förklarade att jag inte orkade med hennes skit just då för att jag hade sorg så fanns det inte minsta lilla tillstymmelse till empati, istället började hon fulgråta och ropandes lät hon mej förstå hur otroligt smärtsamt det var för HENNE att se hur “du” jag är med mej själv trots alla svårigheter jag mött i livet. Jo alltså på allvar, jag tar det en gång till så du säkert fattar: Hon började storböla för att det var så smärtsamt för HENNE att se att jag inte var mer urflippad än jag var med tanke på vilka utmaningar jag haft/hade (typ att vara både stalkad & mordhotad för att nämna en del… ). Det var alltså mitt fel att det var synd om henne för att jag hade mitt shit together även i svåra stunder. Fatta vidden av narcissism.

Senare när hela festivalen var över och det var dags att sätta sej i bilen igen så skulle bilen tankas. Kan man tänka sej; utan minsta lilla antydan till skam i kroppen bad hon mej stiga ur bilen för att trycka in mitt bankkort i automaten, hon skulle ge mej kontanter istället. Tro inte att hon gav mej pengarna genast även om hon hade dem i börsen, nejdå, det fick jag påminna henne om följande dag när vi körde ombord på färjan och inte ville hon ge dem i handen åt mej då heller, utan istället kom hon senare ut från båset på toan och lade pengar på handfatet en bit ifrån var jag stod och fixade sminket. Men tillbaka tills strax efter att vi hade tankat bilen: Jag behövde kommunicera med ett av mina barn som hade bråttom att kolla begravningskläder innan hen skulle iväg med ett tåg, men jag kunde inte ens höra vad jag själv tänkte eftersom en annan satt non-stop och malde på om sitt. Jag bad henne vara tyst ens en liten stund så jag kunde hjälpa mitt barn. Hon förstod ingenting, varför skulle hon behöva vara tyst för min skull?! När jag upplyste henne om att hon inte hade hållit käften en endaste minut under de 16 timmar på väg till festivalen (trots att jag haft migrän) och att jag nu behövde lite lugn och ro för att samla tankarna och styra upp vissa saker inför den stundande begravningen och flera närståendes födelsedagar inkommande vecka så blev hon tydligen förolämpad. Väldigt förolämpad. Straffas skulle jag också, för hur kan man annars tolka hennes nästa drag att demonstrativt leta fram låten HAPPY på bilstereon, vrida upp ljudet på hög volym och sjunga med för full hals?!?! Just som jag hade bett henne om en stunds tystnad så jag kunde kommunicera med mitt barn gällande begravningsbestyr. Ingen tillstymmelse till vare sej respekt eller samvete. Än mindre empati eller normalt folkvett. Att jag har barn är väl inte bort från henne?? Men på något sätt var det som om hon hatade mej extremt mycket för att jag hade något som hon saknade. 

Innan vi till slut skildes åt hade galenskapen trappats upp ännu mer och vid hamnen i Vasa sa jag åt henne att jag snart plockar fram mobilen och filmar henne för det är tveksamt att nån skulle tro mej annars om jag skulle välja att berätta hur hon betedde sej där och då. På något sätt insåg hon att hennes plan att dumpa av mej ute på Vasklot med all packning inte funkade och motvilligt skjutsade hon mej till busstationen som jag begärde. På vägen dit fick jag självfallet höra hur otroligt dum i huvudet jag var som hade åkt iväg på en så lång roadtrip med någon som jag knappt känner -för det var ju mitt dåliga omdöme som var problemet. Medan jag lyfte ut mina grejer ur hennes bil vid busstationen så orkade jag inte längre hålla tillbaka utan jag påpekade hur fräckt hon hade snyltat på min kompis, att hon bott där gratis i tre nätter, roffat åt sej precis vad hon velat ha utan att ens ge något som tack för besväret åt honom. Istället för stilla eftertanke och reflektion så krävde hon med spydigt tonfall få veta vad jag hade gett så jag passade på att räkna upp det för henne (bl.a kristaller, nag champa, vin, skumpa och matvaror), samt att vi var vänner han och jag sedan fyra år tillbaka, han hade bjudit in mej, hon hade bjudit in sej själv. Hon blev helt stirrig och det sista hon kläckte ur sej från ingenstans strax innan hon åkte iväg var att hon aldrig kommer att tala illa om mej åt någon, och det uttalandet i sej från en sån person tyder bara på en sak: Det absolut motsatta.

Det dröjde inte många minuter innan han ringde upp mej. Hon hade precis hört av sej och frågat honom hur mycket hon skulle betala honom för övernattningen, allt för att polera upp bilden av sej själv inför honom. Vi pratade länge i telefonen han och jag, det fanns en hel del från hemresan som jag gärna ventilerade med honom i väntan på att min buss skulle avgå. Vid flera tillfällen skrattade han och konstaterade liksom jag själv hade gjort flera gånger; “you can´t make this shit up!” (man kan inte hitta på sån här skit!). Väl ombord på bussen plockade jag fram ett kurshäfte som jag hade packat ner i min ryggsäck hemma men som jag inte hade kommit mej för att utforska förrän då. Där satt jag tillbakalutad med min take-away cappuccino i handen, njöt av lugnet och kollade kursutbudet. Helt plötsligt får jag syn på en kurs som handlar om hur man blir av med sitt shoppingmissbruk och jag tänker att Detta. Är. Fan-i-mej. Inte. Sant!!  Jag plockar fram mobilen, tar en bild på kursbeskrivningen där man kan läsa allt om den, inklusive vem som ska hålla kursen. Jag skickar bilden till honom och bifogar orden “You can´t make this shit up!”. Snacka om att leva i självförnekelse. Ungefär som att ha en aktiv pundare att hålla föredrag om hur man slutar knarka.

 

Note to self: Den största röda flaggan som jag verkligen borde ha tagit på allvar innan jag lät mej övertalas till utfärden var när hon anförtrodde sej åt mej om den där typen hon kände som tydligen kunde läsa av folk mot ett visst poängsystem i två olika kategorier: Ens godhet och hur långt man kommit i sin andliga utveckling. Poängsystemet berättade att våldtäktsmän och mördare ligger på en femma (skala 5-11), och t.ex den shaman-lärare hon hade haft hade visat sej vara en femma, alltså ingen att förlita sej på överhuvudtaget, hennes egen man hade betydligt högre poäng än shamanen och hade därmed mer att erbjuda henne i form av vishet och kunskap hade hon fått veta. Hennes man var en elva (11) enligt utvärderingen. Därefter följde en siffra som indikerade hur upplyst man var, i vilken dimension man befinner sej mestadels, där maxtalet var 60 som indikerade att man levde i femte dimensionen eller högre. Sett i backspegeln förstår jag nu varför hon var så väldigt ivrig på att åka iväg på en utfärd tillsammans med mej, och varför hon sen inte klarade av att jag lade ner foten istället för att låta mej utnyttjas fullständigt hänsynslöst av henne. Vi hade suttit på en restaurang när hon hade visat mej en del av chatt-historiken med den där typen och det första jag reagerade på var hur hon ens hade haft fräckheten att be typen läsa av så otroligt många människor (gratis!!). Det andra jag reagerade på var att hon hade skickat bilder på vänner och bekanta för “utvärdering” utan deras vetskap och än mindre utan deras tillåtelse. Jag såg ju det med mina egna ögon; min dåvarande profilbild fanns där i chatthistoriken, tillsammans med typens utlåtande om mej, tillsammans med många andra bekantas profilbilder liksom hans utlåtanden av dem, de som hon troligen fortfarande har omkring sej som ett litet hov även om hon var väldigt nedlåtande om hur låga poäng de hade enligt utvärderingen. Jag hade aldrig blivit tillfrågad, än mindre gett mitt samtycke och det tror jag inte någon annan heller hade gjort. Oavsett om snubben vet vad han talar om eller inte så uppvisade hon redan där att hon inte har någon som helst respekt för andra människor och deras integritet. Utöver det så hade jag redan vid vårt allra första mötet noterat en ilsken blick hon sneglade på mej med som det inte var meningen att jag skulle se, och med facit i hand borde jag väl ha tackat för mej redan då. Det finns självklart mer till denna berättelse men vid 4366 ord lägger jag punkt för denna story här på bloggen. Jag blev alldeles matt när jag skrev den och jag antar att om du orkat läsa ända hit så kanske du också känner att musten sugits ur dej så varför inte pigga upp dej nu med en hel timme av GLAD MUSIK?! ;))) ♥

Peace Out ♥

Känner du att du vill läsa om lite positivare utfärder är du välkommen att läsa inlägget Gott & Blandat! ♥

 

Dela gärna! ♥