Oj så trött jag varit den här veckan, nästan så jag inte ens orkat plocka fram datorn för att skriva veckans inlägg även om material poppat upp som svampar efter regn -i den strålande vårsolen som verkligen piggat upp tillvaron. Efter en extremt tidig kväll med påföljande lång sovmorgon ska jag ändå göra ett försök att knyta ihop trådarna från de två senaste inläggen Cannabis & Dubbelmoral och Narcissisternas mammor som väckte starka känslor på sina håll. Det senare inlägget blev uppdaterat med ett “Ps. Det finns…” följande morgon, för att undvika missförstånd. Det finns alltså även helt underbara kärleksfulla mammor som gjort sitt bästa för sina barn men som ändå sett sitt barn bli en fullfjädrad narcissistisk vuxen, och det är bara att beklaga. Verkligen. Av alla de narcissister jag själv strulat på med i min ungdom så hittar jag även ett undantag där, även om de tre isdrottningarna jag nämnde är kyliga högfärdiga kvinnor som alltid tar sina söner i försvar oavsett vilket helvete de ställt till med för andra… Exemplen får bli till ett senare tillfälle.
Läkaren Olli Polo som fått partiell yrkesförbud och förbjudits behandla ME patienter och forska kring ME i Finland. Han fortsätter tillsvidare forska utomlands och hoppas få förbudet upphävt så han kan öppna sin privatklinik igen och hjälpa de som inte får hjälp på annat håll.
I lördags var jag alltså i Helsingfors för att tillsammans med min goda vän delta i #MillionsMissing, och även om det var väldigt trevligt att få en heldag tillsammans med Susanne så tog allvaret bakom evenemanget hårt på mina krafter. Läs mer
“Vilka härliga människor du känner!!” När hon uttalade orden kom de som oftast rakt ut ur hennes hjärta, helt spontant och denna gång med en autentisk glädje blandad med en viss förundran. “Javisst, jag har ju valt dem själv!”var mitt svar. För det är så det är. Numera väljer jag mitt umgänge med omsorg och det handlar inte om hur länge vi känt varann, hur mycket tid vi tillbringat tillsammans, utan om vad hen bär i sitt hjärta och om det resonerar med mitt. Visst är jag tillräckligt väluppfostrad så jag kan uppföra mej civiliserat även i sammanhang där det finns folk jag inte resonerar med, men när det kommer till kritan så är jag kräsen. Väldigt kräsen. ♥#bohocamp //Bild från min privata instagram @oasenprana
När man kommer ut ur ett parförhållande med en narcissistisk person är man i regel väldigt trasig och skör på många olika plan, och oavsett om man är den som lämnat eller blivit lämnad så känner man ofta en smärtsam ensamhet som är grymmare än något annat man upplevt i hela sitt liv och man suktar efter lindring, efter tröst. Även om jag idag mår väldigt bra med livet som singel så vill jag inte förringa det trauma jag vet att många genomgår när de ska samla ihop skärvorna av sej själv igen. När jag skulle beskriva känslan jag hade efter att jag hade lämnat så minns jag att jag använde följande ord: “Det känns som om jag har blivit uppsugen i en köttkvarn/matberedare, som snurrade runt runt i ett hastigt tempo samtidigt som hela jag hackades sönder av vassa knivblad till små köttbitar, köttbitar som sedan spottades ut på marken – och blev trampad på av hans smutsiga skor, nertryckt i marken.” Det var känslan jag hade, min utgångspunkt för att skaffa mej ett nytt liv. Hur i hela friden ska jag ens hitta orken att plocka ihop alla små bitar av mej själv igen? Kommer jag ens att hitta dem alla? Min energinivå var skrämmande låg men min överlevnadsinstinkt väldigt stark -om inte annat så för mina barns skull måste jag hålla mej vid liv. En tanke på ett lyckligt liv fanns inte ens på kartan för mej i det skedet. Det var då. Läs mer
Ibland får jag frågan. “Hur upptäckte du att du var avlyssnad?” Det finns tre olika sorters människor som ställer mej den frågan:
De som misstänker att de själva är avlyssnade.
De som tror att jag blivit paranoid och vill få det bekräftat.
De som kanske avlyssnar andra och vill klura ut vad de ska se upp med för att inte riskera bli avslöjade…
Mitt standardsvar till alla tre typerna är att jag inte diskuterar sånt online eller över telefon, utan enbart mellan fyra ögon över en fika. Än så länge.
Bra kvinna reder sej själv, nu har jag uppsikt över både Zack & hemmet när jag inte är hemma!
Jag är ju inte så dum att jag inte vet att även narcissister följer min blogg, både för nyfikenhet men även för att bli skickligare på att manipulera, och jag är inte så naiv att jag inte vet att många andra är avlyssnade och/eller övervakade, precis som jag varit. Av de orsakerna är jag ganska fåordig när det gäller sånt som inte är för allas öron. Hur man däremot skyddar sej rent praktiskt pratar jag gärna högt om, för jag tycker att ALLA som haft eller har en narcissist i sitt liv behöver veta, även hen som inte ens i sin vildaste fantasi skulle kunna tro att den charmiga typen hen är otrogen med övervakar ALLT hen gör i sitt stadgade familjeliv. Snacka om att ha inside-information, något som kommer väl till pass för en ulv i fårakläder på friarstråt.
Mina bästa tips för att du ska kunna skydda dej själv: Läs mer
Ljuvlig aprilkväll ute på havsisen i trevligt sällskap.
Livet har sina ups & downs, vilket är en himla tur för det vore ju väldigt enformigt och trist om det var lika jämt, och vi vet att det enda som är bestående är förändringen. De senaste tio dagarna i mitt liv har varit så otroligt värdefulla och fina att jag vid flera tillfällen känt en eufori över min tillvaro, över vilka fina människor som finns i min omgivning. Vi har inte bara skrattat utan även gråtit, av olika orsaker. Jag har hunnit vara rasande arg, hade jag skrivit blogginlägget igår så hade rubriken högst troligt hetat “Hur jävla svårt kan det vara??!!” så istället för att skriva grabbade jag tag i stickstickorna medan olika dokumentärer och intervjuer rullade på i min laptop. Jag har även hunnit vara ledsen för att jag i min obetänksamhet gjorde en medmänniska besviken. Ingen av oss är varken perfekta eller några helgon, och när jag blir så där arg att jag tänker “hur jävla svårt kan det vara??!!” så är det läge att vända blicken inåt och ta reda på varför jag blir så arg. Kanske är jag mest arg för att andra inte ser det som jag finner så uppenbart -men det fanns ju en tid när jag inte heller såg det jag ser tydligt idag. Att se mörkret i andra låter ju inte vidare upplyftande om man tänker ur New Age perspektivet med positiva affirmationer och attraktionslagen, eller hur? ;))
Det fanns en tid när jag dagligen studerade attraktionslagen ganska ingående Läs mer
Mitt absolut längsta inlägg hittills (över 4300 ord -herreguuud!!), inlägget som jag under hela veckan övervägde att inte alls publicera här, utan spara till min bok. Efter dagens väninne-brunch stod det klart: Jag tar risken att få en skitstorm av upprörda kvinnor som tycker det är osolidariskt av mej att berätta om kvinnor som beter sej fruktansvärt illa. Sanningen är ju den att det narcissistiska finns både bland kvinnor och män, och ja, forskningen har faktiskt visat att en narcissistisk kvinna gör betydligt större skada för sin familj än vad en narcissistisk man gör, det sagt utan att förminska misären manliga narcissister ställer till med. Tack så hjärtligt för fin respons från både kvinnor och män för inlägget Den kvinnliga narcissisten: världens giftigaste rovdjur?! ♥♥♥
Vit salvia, Abalone snäckskal, Palo Santo, Sandelträ, Ugglefjädrar, Tvål & Magiska oljor. Mina inköp från marknaden. Bild från min privata instagram @oasenprana
Innan jag delar med mej av mina erfarenheter av de jag upplever som kvinnliga narcissister vill jag passa på att göra ett statement: Ingenstans påstår jag att dessa kvinnor är diagnosticerade med vare sej en personlighetsstörning eller någon mental sjukdom, eller att de ens har en personlighetsstörning. Det enda jag gör är att berätta om mina egna upplevelser av personer som genom sina handlingar har uppvisat tydliga narcissistiska tendenser. Samma gäller även alla män jag nämner. Det finns ju alltid två sidor av varje historia ∼ och så finns det chathistorik och skärmdumpar… ;))
Vet inte om det beror på Merkurius retrograd, frassmånaden eller fullmånen men oj vilka spretiga meddelanden som dykt upp i min inkorg under påsken! ;)) Flera gånger har jag plockat fram datorn för att fortsätta skriva om kvinnliga narcissister, och lika många gånger har jag kommit helt av mej och skjutit upp det hela. Att jag faktiskt har ett liv verkar förvåna vissa. Kanske beror det på att jag inte längre känner en skyldighet att svara allt och alla 24/7?? Kanske beror det på att jag inte berättar till höger och vänster om mitt privatliv, att jag har en överenskommelse med mina barn att aldrig skriva om dem, varken här på bloggen eller på sociala medier (med undantag för vissa instagrambilder som publicerats med lov) och därmed utelämnar mycket??
Glad Påsk!
Om jag ligger hemma i soffan och har en konversation med någon över nätet eller läser en intressant artikel som någon skickat åt mej så syns det troligtvis att jag är online, men det betyder ju INTE att jag är tillgänglig som bollplank åt vem som helst just där och då, någon som kanske nått det där stadiet när salongsberusningen övergått till att vingla mellan självömkan, bitterhet, skuldbeläggande och elakhet. Speciellt det näst sista riktat mot mej om jag inte genast släpper allt jag har i händerna för tillfället?? Trodde att jag hade varit tillräckligt tydlig tidigare i inlägget om gränser, men tydligen inte. My bad. Ett förtydligande från min sida: Läs mer
Aldrig hade jag väl trott att jag en dag skulle vara den som skulle bo med en orm, och att jag skulle älska den av hela mitt hjärta, men så blev det. När det finns allergier i familjen så är det inte alltid möjligt att ha de husdjur som de flesta skulle önska, utan man hamnar att tänka lite utanför boxen. Att skaffa orm hade jag faktiskt vägrat i flera år, det var nämligen INTE ett alternativ för min del. Hur det hela gick till vet jag inte riktigt men det kom alltså en dag när det var dags att fixa en boning för en liten majsorm. Zack var nämligen på väg hem till oss, och även om det inte var jag som var hans ägare, så var det jag som skulle komma att bli hans människa. ♥
Zack chillar gärna i sina krukväxter, den här bilden tog jag i all hast strax innan jag skulle iväg på brunch med väninnorna på lördagsförmiddagen. Måste införskaffa en ytterkruka i rätt storlek ännu… 😉
Susanne som jag skrev om HÄR är en god vän och en fantastisk djurkommunikatör, och det var faktiskt efter hennes första möte med Zack som mitt hjärta öppnades helt och hållet för den underbara varelse han är. Jag hade varit lite orolig för hur Zack mådde för det är inte vidare lätt att veta som förstagångs orminnehavare. Susanne berättade att han inte direkt klagade över läget men han var uttråkad helt enkelt, han ville ha ett lite större boende och han ville ha en levande grönväxt och en riktig sten, inget plastskräp som vi tidigare hade handlat från djuraffären. Sen berättade Susanne för mej om annat Zack förmedlade till henne, om specifika händelser som hade utspelat sej hemma i vårt vardagsrum när någon gäst blivit rädd för honom, och hur trött han var på det att folk är rädda för honom och inte ser hans skönhet. Jag fick även veta att det inte är första gången jag lever tillsammans med en orm och när jag hörde det kändes det som det mest självklara i hela världen; Läs mer
Susanne Broända 2017 Vadstena, Sverige. Fotograf Aamod & Sophelia www.balanceisjoy.se/fotografi
Plötsligt stod hon där framför mej, en helt underbar varelse som jag aldrig hade träffat tidigare men som ändå kändes så bekant. Mellan oss fanns ett bord med diverse kristaller och smycken och hon hade stannat upp inför en av dem som hade fångat hennes intresse. Hon ställde en fråga och jag lade märke till ett ovanligt lugn i hennes sätt att kommunicera, ett väldigt mjukt och behagligt sätt, olikt någon annan jag tidigare träffat. På ett väldigt kort ögonblick resonerade vi med varann som om vi hade känt varandra för alltid. Hon ursäktade sej och sa att hon skulle hämta något hon ville visa mej angående det vi pratade om, och kom snabbt tillbaka med en bok, uppslagen vid ett visst kapitel. Jag läste och kände igen mej i texten, det var så jag rös. Vi gjorde en bytesaffär den dagen; hennes bok mot en speciell kristall.
Båda kände vi att det var någon form av magiskt möte och det var en självklarhet att vi skulle ses igen!
Det sägs att det sista som överger en är hoppet, och så länge det finns liv finns det hopp. Även om detta oftast är tänkt som väldigt positiva uttryck så vill jag här lägga fram faran med att hålla fast vid hoppet, och det positiva med att låta hoppet dö.
Mmmuums…
Om du lever med en narcissistisk person så har du troligen blivit manipulerad och förd bakom ljuset så till den milda grad att du lever på hoppet att hen en dag ska bli den fina människa du föll för i början, den personen hen påstod sej vara. Oftast är det något hinder som ligger i vägen just nu, något barndomstrauma som triggats, något missbruk, men du blir lovad en ljus framtid bara du inte ger upp hoppet om en lycklig framtid tillsammans. Det kallas “future faking” när hen lovar saker/händelser längre fram, även om hen aldrig har en intention att fullfölja sina löften, utan de används bara som en morot framför åsnan. Ser du dej själv i den bilden? Jagandes en morot som hunnit ruttna innan du ens kommer i närheten av den?? En morot du skulle bli sjuk av att förtära…? Läs mer
Mitt hjärta går sönder varje gång jag lägger mej själv i blöt för hjälpa och stöda någon bara för att senare se henne gå tillbaka till den som gör henne illa. Våldet (oavsett om det är psykiskt, fysiskt eller emotionellt) trappas upp och blir brutalare för varje gång hon förlåter och går tillbaka. Kommer jag att se henne i livet igen eller blir hon dödad nästa gång?? Statistiken säger att det i genomsnitt krävs SJU försök att lämna en narcissist innan man lämnar för gott -om man alls kommer levande ur det. Ju fler gånger man går tillbaka desto större är risken att man aldrig kommer levande därifrån, att det blir ens död. Statistiken säger också att 70% av de kvinnor som dödas av närstående-våld blir dödade efter att de lämnat partnern. Det ÄR farligt att lämna, och många stannar kvar just av den rädslan. Vi som samhälle måste bli bättre på att hjälpa de som verkligen vill bort från dessa destruktiva förhållanden men oavsett hur bra vi skulle bli på det så kan vi inte hjälpa någon som ännu inte bestämt sej för att lämna för gott. Ditt liv, ditt ansvar. ♥
Det är mitt val att hjälpa andra genom dela med mej av min kunskap om narcissism, och jag har valt att blogga om ämnet för att inte enbart kvinnor & män i min närmaste krets ska kunna ta del av sånt jag själv hade önskat att jag vetat tidigare, utan att det ska finnas tillgängligt för alla som behöver hitta hit. För att kunna göra det måste jag sätta gränser. Jag måste välja nattsömn före akut krishjälp och därför kan jag inte vara tillgänglig för alla på privata meddelanden/samtal. Ring 112 när det krisar, och be att få hjälp av de fantastiska vårdare som har metoder för att hantera hela processen utan att bli med-traumatiserade.
Jag klarar heller inte av att hålla god min när någon i min bekantskapskrets försöker få mej att analysera deras Läs mer
Det är mitt val att hjälpa andra genom dela med mej av min kunskap om narcissism, och jag har valt att blogga om ämnet för att inte enbart kvinnor & män i min närmaste krets ska kunna ta del av sånt jag själv hade önskat att jag vetat tidigare, utan att det ska finnas tillgängligt för alla som behöver hitta hit. För att kunna göra det måste jag sätta gränser. Jag måste välja nattsömn före akut krishjälp och därför kan jag inte vara tillgänglig för alla på privata meddelanden/samtal. Ring 112 när det krisar, och be att få hjälp av de fantastiska vårdare som har metoder för att hantera hela processen utan att bli med-traumatiserade.